Trolldomsprocesserna i Uppland och Uppsala*
1671-1676.
Av EMANUEL LINDERHOLM

* Föreliggande undersökning förelåg bland mina specimensskrifter 1918 ocb tryckes därför i oförändrad form. Det var då min avsikt att publicera den såsom del V i min tilltänkta serie av monografier över de svenska landskapens samtliga stora häxprocesser, vartill monografien över häxprocesserna i Bohuslän, 1918, skulle utgöra del 1. Men då andra uppgifter måst gå före och ovisst är, om jag kan fullfölja hela verket, har jag ansett mig böra offentliggöra vad som länge förelegat färdigt. Förkortningarna äro förklarade i slutet. UDKP. 27/9 1670

175

Upplands landsbygd.

Det låg i sakens natur, att även Upplands bygder skulle få känning av den starkt smittsamma epidemi, som norrut härjade i landskapets omedelbara närhet. Detta så mycket mer, som sinnena från början blivit förberedda av resande forbönder och marknadsbesökare, framför allt vid den stora Distingsmarknaden. Sålunda förmäles redan 1670 i Uppsala domkapitel om en tjänsteflicka i Norrhällby av Vaksala socken, "som säger sig varit i helvetet och hafver samma tal om sådant och åthäfeor, likasom säges vara i Dalarna". Man måste i själva verket förundra sig däröver, att farsoten icke tog större omfång i de uppländska bygderna, än den faktiskt gjorde, ty de allmänna förutsättningarna i folkets åskådning voro utan tvivel till finnandes icke blott i Bohuslän, Dalarna och Norrland utan även här och i allmänhet i lika mån över hela landet, städerna och själva huvudstaden icke undantagen. Icke ens landets främsta universi tetsstad skulle undgå hemsökelsen. De förfärande rykten, som kommo om satans och hans anhangs gruvliga framfart i Dalarna och Norrland väckte så-

176
lunda de gamla slumrande trolldomsföreställningarna till nytt liv. Det börjar, såsom man då och då ser av akterna, att tissla och tasslas uti i bygderna om varjehanda gamla misstänkta saker, som redan hunnit till hälften hemfalla at glömskan eller ansetts alltför obetydliga att påkalla rättsliga åtgärder. Sålunda framgår av rannsakningen i Börstil 1671, att den Blåkullafärd, som en bonde där tillvitar sin hustru, skulle ha försig gått redan i 6 andra liknande fall givas. I allmänhet gäller att det i de uppländska bygderna liksom i andra landsdelar vid denna tid alltid fanns någon eller några, som av den allmänna meningen mer eller mindre tydligt och med större eller mindre fruktan utpekades såsom utövare av förveten konst. I de norrländska visgossar, vilka ansågos ha den höga gåvan att vid blotta anblicken av hemliga trollkvinnor kunna igenkänna dessa efter vissa, blott dem själva klara och tydliga tecken, fick man nu, sedan de börjat draga sig söderut med sin betänkliga upptäckarverksamhet, en förträfflig hjälp, när det gällde att uppspåra satans fördolda anhang. Stundom försmår icke ens prästerskapet att lita till dessa visgossars insikt. Sålunda berättade prof. Martin Brunnerus den 28 april 1675, att han av en skrivelse från kyrkoherden i Tierp, Mag. Joh. Iheringius erfarit det prosten i Vendel, Mag. Jon. Edhelius, "tillstadt att omkringföra i socknarna en visgosse att utvisa trollpackor"1 . Några dagar senare, den 5 maj föredrog prof. Rudbeck i kapitlet ett brev från sin svåger Stiernhök i Tierp om det stora buller, som är anstiftadt i församlingen av prosten Edhelius i Vendel till följe av dennes befallning, att de syningsgossar, som nu mycket kringspredos, skulle "gå omkring mangrannt, att ut leta trollpackor, hvaraf ett stort oväsende och vedervillia upp kommer mellan folket" 2. Såsom vi längre fram skola se, hade en dylik visgosse vid denna tid uppträtt även i Uppsala och börjat operera i själva domkyrkan. Slutligen skulle även prästerskapet i gemen emot sin vilja bidraga till att disponera folket för farsoten. Redan det söndagliga föredragandet under gudstjänsten av den till allmänneligt bruk påbjudna bönen emot satans nya gruvliga raseri var ägnat att jaga upp fantasien och


1) UDKP 28/4 1657
2) UDKP 5/5 1675


177
framkalla den skrämselns självsuggestion, som spelade en stor roll i denna epidemi. Än mera blev detta fallet med de kraftiga predikningarna och stränga förmaningarna till vaksamhet mot den ledes försåt och list. Då det, för att nämna ett exempel, säges, att kaplanen Petrus Tibelius i Åland själva pingstdagen 1673 "predikat hårdt mot trollpackor", så är detta något, som visserligen icke kan betraktas såsom ett undantag i de stora häxprocessernas dagar. Med säkerhet har det aldrig, vare sig förr eller senare hos oss predikats så som då om djävulen och hans mångfaldiga konster. Ungefär så, som här antytts, torde vi ha att förklara uppkomsten av 1670-talets stora häxprocesser i Uppland. Icke heller här föreligger någon anledning att antaga en faktiskt ökad utövning av trolldomens konster. I det följande skola vi redogöra för processernas yttre gång, allmänna innehåll och förlopp i de olika orterna, liksom ock för den av dessa rannsakningar föranledda stora trolldomskommissionen i Uppsala åren 1676-1677.1 Det blev först under åren 1674 och 1675, alltså närmast efter och samtidigt med de stora processerna i Gävle och Gästrikland, som Uppland fick en allvarligare känning av epidemien och förty ett flertal rättegångar. Det nyss anförda fallet från 1670 i Vaksala synes nämligen icke vid närmare undersökning hava föranlett några rättsliga åtgärder. I varje fall har ingen underrättelse därom kunnat vinnas. Rannsakningen i Börstil 1671 står också tills vidare enstaka. Såsom man kunde vänta fram träder det epidemiska häxväsendet företrädesvis i landskapets nordliga och nordvästliga socknar, men går dock ända ned till Uppsalatrakten och själva universitetsstaden. De orter, som beröras, äro, så vitt av domkapitlets handlingar och bevarade rannsakningsakter m. m. kunnat utrönas, mer eller mindre följande orter från norr till söder räknat, nämligen: Älvkarleby, Västland, Tolfta och Tierp; vidare Hållnäs, Öster-Lövsta och Bo yttermera Film, Dannemora och Vendel samt slutligen i en linje från väster till öster över hela landskapet: Vittinge, Aland, Tibble, Bondkyrko, Uppsala, Vaksala, Stavby och Frö-
1) Enl. protokollet vid februarirannsakningen 1674 jämförd med junirannskningen s.å. Jfr. FANT Uppsala Ärkestifts Herdaminnen, III s. 165


178
tuna nära Norrtälje. Av antydningar här och där i akterna vill det dock synas, som om man haft känning av epidemien på icke så få andra orter, icke minst närmast omkring Uppsala. De uppländska trolldomsprocesserna inträffa emellertid för sent för att få samma kraft som under de stora processernas första år. Men de äro av ett alldeles särskilt intresse, emedan de visa oss, att icke ens rikets yppersta lärosäte och universitetsstad kunde undgå att beröras. Det är dock en ganska egendomlig tanke att trolldomsprocesser förts i själva Uppsala så sent som på 1670-talet och att en lång rad av dess professorer måste eftersätta sin undervisning för att sitta såsom domare å trolldomskommissionen i Uppsala och likaså i sådana å andra orter. Rannsakningar hava, så långt av bevarade handlingar stått att finna, försiggått 1671 i Börstil och 1674 iÅland, varpå huvudmassan följer under året 1675, nämligen i Film, Älvkarleby, Hållnäs och Ö. Lövsta, Vendel, Västland och Tolfta samt Frötuna och Uppsala. Efter dessa rättegångar inför härads- och rådsturätter kommer 1676 den stora kommissorialrättens rannsakningar, dels i Uppsala, dels å landsbygden. Vi gå nu till en kort redogörelse för de särskilda rannsakningarna med sparande av en del detaljer för den mera systematiska behandlingen av dessa. Rannsakningen i Börstil den 17 juli 1671 inför Frösåkers häradsrätt leddes av häradshövdingen Anders Höök1. Anledningen till densamma var den, att Lars Olofsson på Lökholmen i Börstils socken beskyllt hustrun Brita Mattsdotter i Svartnö av samma socken för att en midsommardag femton år tidigare, alltså 1656, ha lovat honom ont och sedan en natt fjorton dagar senare ridit på honom till och från Blåkulla, där han också hade sett Brita jämte andra kvinnor. Av denna färd, om vilken Lars hade åtskilligt av intresse att berätta, hade han blivit så medtagen, att han följande dag knappast förmådde lämna sängen. Han ville med ed bestyrka, att han måst tjäna den ogudaktiga Brita till häst, likaså att han "så tydeligen sett hin onde i Blåkulla, att han kunde uppgifva, det han varit grå klädd, barhöfdad och rakad, men ej synnerlz vacker samt
1) Följande efter protokollet i RA. URDD. 22, fol. 53 if.


179
att han brukat en ung gråklädd man som skrifvare och tolk, då han hade något att afgöra med hustru Brita och de öfriga qvinfolk, som där till ett ansenligt antal varit församlade". Brita nekade till alitsamman och begärde att bli underkastad vattenprovet för att dymedeist bevisa sin oskyldighet. Lars Olofsson åter, som ville beediga sin berättelse, styrkte sin an klagelse med ett nytt för Brita högst graverande faktum. Han hade nämligen ungefär ett år efter Blåkullafärden i ett ärende begivit sig till Britas dåvarande bostad på Slätö gård. Dörren var stängd och just som han skulle öppna, låtes den upp och kommer gårdshunden utrusande. Efter följer till hans för skräckelse Brita själv "med bart hufvud, utslaget hår - alldeles som i gamla västgötalagen - och handkläde om lifvet, hafvandes uti vänstre handen ugnskvasten, men sopkvasten i den högre", alltså i veritabel traditionell häxgestalt. Även Brita hade blivit häpen över det oförmodade mötet. Inför rätten visar hon sig ock hava en tydlig känsla av det betänkliga i utrustningen i det hon förnekar, att hon var barhuvad. Ytterligare misstänkta omständigheter kommo i dagen, då Brita nu underkastades en okulär besiktning, såsom gammal praxis föreskrev i dylika mål. Man finner då på hennes huvud en mer än kvarterslång hårlock nästan av en pennas tjocklek, "hoptyflader" som om han blivit flätad. Därjämte fann man plötsligt å tingsbordet "ett linneknyte och salt däruti lagdt". Brita förklarade emellertid, att den "sammanflätade eller vicklade" hårlänken kommit därav, att hon icke nyligen kammat sitt hår, emedan detta icke satt riktigt fast. Rätten, som tydligen fann det tvivelaktigt, "om således i sanning vore", företog en närmare undersökning och fann härvid Britas hår "väl och fast rotadt och väl nog rekadt", Ty till vidare vittnesbörd avskars den sammantyvlade locken, av "hvilkens fattelek icke annorledes kunde presumeras, än hustru Brita den för någon vidskepelse burit, skolandes samma lock med salteknytet uti häradskistan förvarade bliva." Härmed var rannsakningen i detta mål avslutad. Båda parterna ville gå ed på sin sak. Då emellertid rätten fann käranden icke ha fulla skäl för sin anklagelse, men Brita "länge och af mångom för trolldom misstänkt varit", ansåg den sig icke kunna


180
fälla dom i målet, utan hänsköt det till Svea hovrätt med an hållan om föreskrift, huru den borde förfara. Vid tiden för Börstilsrannsakningen hade ännu ett trolldomsmål och det av större dimensioner, sannolikt inför Olands härads rätt, böjat handläggas av häradshövding Höök.1 Här förefunnos ej mindre än sju anklagade, vilka av allt att döma tillhörde Stavby socken av Olands härad. På samma gång Höök hänsköt Börstilsmålet till hovrätten, förfrågade han sig nämligen, huru han skulle förfara med sju hustrur, som av en soldat anklagats för att de en påskmorgon skavit malm av Stavby kyrkklocka. Härvid hade så tillgått, att soldaten, som hört, att trollpackorna om påsknätterna under sina Blåkullafärder brukade skava malm av klockorna, hade därför gömt sig vid klockstapeln en påsknatt. Och mycket riktigt hade han då fått se de sju kvinnor, vilka han inför rätten sedan namngav, "komma och skafva klockan". Detta föranlät rätten att låta undersöka, "om klockan fanns skafven". Såväl tingsskrivaren som en bonde, vilken besiktigade henne, intygade att så var fallet. Ingen synes ha kommit på den luminösa idé, som något senare framkastades av en ledamot av den stora Hälsingekommissionen 1673. Då man nämligen föreställde sig, att trollkäringarna skavde kloc korna med tänderna, höll han före, att saken var tvivelaktig, emedan flera för detta brott anklagade befunnits - tandlösa. De sju hustrurna i Stavby sökte med för tiden mera övertygande medel ådagalägga sin oskuld, i det att de liksom Brita i Börstil begärde få genomgå vattenprovet. Då den svenska rätten icke kände detta bevisningsmedel, hänsköts även detta mål av Höök till hovrättens prövning. Vad denna givit för resultat har icke kunnat utrönas, alldenstund Svea hovrätts arkivalier i kriminalmål för 16oo-talet, som bekant, äro så gott som fullständigt förlorade. Vidlyftigare än de båda föregående målen blevo de rannsakningar, som av befallningsmannen Anders Persson Rox vid laga tingen med allmogen av Hagunda härad å tingsstället i
1) Det närmast följande efter Jonas Hallenbergs anteckningar i UUB. E. i s. 82 ur den på H:s tid ännu befintliga Svea hovrätts criminalbok för vårcessionen 1675. I resp. dombok har intet kunnat igenfinnas om detta mål.


181
Ramsta höllos den 12-14 februari samt den 3 och 4 juni 1674 1, och gällde flera anklagade från Alands socken av Skogstibble pastorat. Redan vid hösttinget 1673 hade rannsakning här företagits med Mats Nilsson i Trampmyra av Alands socken, vilken av sin kyrkoherde P. Petri2 angivits, för det han sagt sig jämte Alandsklockaren Erik Carissons son Carl hava blivit "riden och förd till helvetes" av några gifta kvinnor i socknen. Nu åter tagen i förhör härom vid februaritinget 1674 nekar han alldeles, ehuru rätten honom "både med ondo och godo tilltalade", och sade, att han blott drömt och för övrigt ingen beskyllt. Klockaren, som av Matts Nilsson sades hava sett och igenkänt - för 8 år sedan såsom senare vittnas - trollpackorna i klockstapeln, nekade också, tills Mårten Mårtensson i Stenäs av Tibble socken vittnade, det klockaren redan för några år sedan sagt sig ha sett några hustrur i klockstapeln. Klockaren yttrade nu, att han visserligen icke sett och igenkänt någon, "utan hörde brakas och bullras i stapeln och intet annat tyckte än någon stod under klockan, emedan det var något mörkt". Det var allt. Mårten Mårtensson vittnade vidare, att Bengt Persson i Ålands Österby pingstdagen 1673, då kaplanen samma dag "predikat hårdt" emot trolipackor, sagt till klockaren: "Vill icke du, så skall jag gå i prästgården. Jag hörer, att Matts i Trampniyra har sagt, att min hustru ridit klockarens son till Blåkulla. " Klockaren själv bekände ock nu, att Matts redan söndagen före pingsten 1673 på morgonen kommit in och sagt till honom: "Din son och jag hafva varit till helvetet i natt vid Käringvad och Välten", varvid han också om Mårtens hustru yttrat, att hon burit fram mat i Blåkulla. Till sonen hade Matts sagt: "Äst'u hemma före mig? Vi voro i natt tillhopa vid Käring vadet och Välten." Sonen hade klagat över svåra smärtor i kroppen. Bengt Persson i Österbyn vittnade, huruledes Matts Nilsson rått honom att göra sig av med en häst, som han köpt av Matts Seffersson i Öfverbo, emedan dennes hustru tvenne gånger ridit på hästen till Blåkulla. Komme han tredje gången,
1) Båda protokollen i ULA. Hagunda härads domböcker 1663-1674. 2) Khde i Tibble och Åland 1656-86 FANT, Uppsala Ärkestifts Herdaminne, III, s. 161.


182
hjälpte ingenting. Såsom vi senare erfara, sålde även Bengt Persson hästen till Balingsta. Yttermera vittnade Bengt, att Matts Nilsson en gång under timmerhuggning i skogen jämte Anders Mattsson i Aland och Staffan i Norrbo samt fogden Cl. Persson yttrat, att deras hustrur voro beryktade för trolldom. Fogden och de nu namngivna förnekade dock, att de hört detta, och då därtill Matts Nilsson själv enständigt nekade till att ha utkastat några beskyllningar och i övrigt för egen del ansåg sig blott ha drömt, så uppsköts rannsakningen i och för vittnens inkallande och bättre bevisning till nästa ting. Vid sommartinget i juni samma år 1674 närvar även kyrkoherden i Västeråker, prosten Petrus Simming, som under sin vistelse i Simtuna i66o hemsökts av ett på sin tid mycket om talat av honom själv i skriften Contra Luianum skildrat satans- spöken av svårare beskaffenhet1 . Matts Nilsson ställdes nu åter för rätta och förhördes om sina grava anklagelser och Blåkullaresor, men nekade fortfarande trots de allvarsammaste förmaningar att bekänna, huru det verkligen förhöll sig. Till följe härav företogs ett vidlyftigt vittnesförhör, som till överflöd styrkte, att Matts Nilsson skyllt flera kvinnor för att ha rest till Blåkulla och sagt sig själv hava varit där. Kyrkoherdens son, kaplanen Petr. Tibelius, meddelade, att han fått kännedom om Matts Nilssons utlåtelser rörande trolldomsväsendet i socknen, "deraf han tog sig orsak, jämte textens anledning, något der om tala". Klockarens 16-årige son Carl vitsordade faderns tidigare berättelse och tillade, att Matts Nilsson förmått, hurusom trollkäringarna fört bort även hans svägerska i Järlåsa. Lars Larsson i Västerby, som betygade i huvudsak detsamma, hade samma söndag näst före pingsten 1673 vid det förut omtalade samkvämet hos fogden Cl. Persson i Österbyn hört, huru Matts Nilsson sagt sig ha under natten varit vid Käringvadet på heden bortom Myckelta kyrka och huru han samtidigt utkastat beskyllningar för Blåkullaresor mot sin brors hustru samt mot Bengt Perssons hustru och dennas moder o. a. Nu strax före tinget hade Matts Nilsson sagt till honom: "Går du med till tinget, så slå intet kull mig alldeles". Fogden Engelbrektsson
1) Se FANT, UÄH, III, s. 462 f.


183
vitsordade Lars Larssons berättelse. Olof Johansson i Ålands byn, vilken av Matts blivit ombedd att utebli från tinget, vittnade, att Matts i drucket tillstånd en söndagsafton sagt sig ha varit i Blåkulla jämte klockarens son. Mårten Mårtenssons hustru i Stenäs hade varit matmor i Blåkulla, men icke velat ge honom någon mat där. Mårten Andersson i Västerbyn hade hört detsamma som Olof. Bengt Persson, som tydligen tagit Matts Nilssons utsagor för sanning, nödgades nu bekänna, att han, då Matts ropat, att det funnes många trollkäringar i socknen, hade sagt: "Jag må väl se, när vi om sådant tala, så töra våra käringar intet se opp." Slutligen vittnade Bengt Mickelsson i Mostad av Balingsta socken, vilken köpt Matts Sefferssons häst, att denne, som enligt Matts Nilssons utsago ridits till Blåkulla av Sefferssons hustru, var helt ofärdig. Han kunde "intet annat se, än han af trollkäringar skulle vara riden". Trots alla dessa graverande vittnesmål nekade Matts Nils son fortfarande och förklarade en del osant, en del för blott dröm. Möjligen skulle han ock hava slingrat sig undan, därest icke länsmannen Anders Jöransson nu i ett lyckligt ögonblick observerat, att Matts hade aviga strumpor. Detta var något misstänkt. Visserligen förklarade Matts, på fråga om orsaken, att han vänt dem, emedan de föregående dag blivit våta och smutsiga av gyttja, men vid närmare undersökning av Matts Nilssons person styrktes länsmannens misstankar tillfullo. Matts befanns nämligen innehava en läderpung med flera nog så in tressanta trolldomssaker, vilka, såsom vi senare skola se, ställa det utom allt tvivel, att han på rama allvaret umgicks med trolldom. Matts sökte väl, så gott sig göra lät, bortförklara sina sakers trolldomssyfte, men rönte föga tilltro, Prosten Simming finner nu tiden vara inne för ett ingripande och "tilltalade Matts Nilsson mycket vackert, förehållandes honom af Guds ord och förmanandes honom i Jesu namn bekänna. Då en gång utbrast Matts suckande och sade: "Ja Gud opplyse" Och en annan gång fällde han dessa orden: "Jag tillstår". Men sedan ändå kunde intet till någon rätt bekännelse ledas. Icke heller en förmaning av prosten Simming i enrum medförde önskat resultat.


184
Rätten skred nu till ett kortare lätt förhör med de av Matts Nilsson beryktade kvinnorna: Mårten Mårtenssons hustru Malm Andersdotter, Matts Sefferssons hustru Anna Andersdotter och Bengt Perssons hustru Brita Andersdotter. De neka alla på det bestämdaste att någonsin ha haft något med trolldom att skaffa och förete heller intet misstänkt. Matts Nilsson hade ljugit på dem. Då Brita tillfrågas, huru då hennes man kunnat säga så, som han gjort - nämligen att de icke skulle våga se upp - replikerade hon raskt: "När min man är drucken, så är han tokot och vet intet, hvad han säger." Då intet vidare stod att uträtta, uppsköts målet ytterligare. Med hänsyn till vad i saken förekommit, prövade rätten skäligt, att Matts Nilsson åter skulle sättas i förvar eller ock ställa borgen för sig. Den slutliga utgången av målet är mig icke känd. För att gälla en så misstänkt person, som här var fallet, hade emellertid denna rannsakning präglats av en för tiden ovanlig fattning och förstånd. Icke så få kvinnor hade under de närmast gångna åren för anklagelser som dessa råkat ohjälpligt fast och omsider måst plikta med livet. I detta fall synes rätten knappast ha allvarligt ifrågasatt de angivnas skuld. Vid extra ordinarie ting i Ramsta den 17 och 18 juni1 före togs av häradshövding Kyronius, nytt förhör med Matts Nilsson, som fortfarande förnekade, det han beskyllt någon och alltjämt höll före, att han blott drömt sig ha farit till Käringvadet. Om någon trolldom med de i hans läderpung bevarade stenarna visste han icke. De av honom beryktade hustrurnas män yrkade laga ansvar å Matts Nilsson för hans utkastade beskyllningar, men rätten fann sig icke heller denna gång kunna vare sig belägga Matts Nilsson med straff eller avgjort fria honom, utan uppsköt målet till ett annat ting för vinnande av vidare bevisning samt förständigade länsman att ställa Matts Nilsson på fri fot mot borgen. I juni 1674 väcktes ett trolldomsmål även i Knutby i Närdinghundra härad2. Vid sommartinget den 26 och 27 juni besvärade sig nämligen den 1672 avlidne kyrkoherden Abr. Agrivillius son Gustaf A. inför häradsrätten å sin moder Magdalena
1) Protokollet i ULA. Hagunda härads domböcker 1663-1734.
2) Protokollet i RA. ULRDD. 27, fol. 786, 791.


185
Aurivillius vägnar1 över Joh. Mickelsson i Prästehagen i anledning av de "olidelige ord och grofve injurier", som denne utsagt om henne. Enligt vittnes intyg hade denne nämligen "kallat hustru Magdalena diäfvulsmänniska, sade ock "henne resa åt helvetes att besöka folk". Åtskilliga upplysningar tyda därpå, att Mickelsson var en sällsynt rå och på dryckenskap starkt begiven person, vilkens framkastade beskyllningar mot prästfrun icke tillmättes någon synnerlig betydelse. I varje fall har ingenting funnits om vidare handläggning av målet, som antagligen icke fick någon påföljd för prästfrun. Eljes är det visserligen i dessa tider ingen omöjlighet, att även hustrun till församlingens kyrkoherde anklagas och till och med, såsom i Gävle 1675, dömes till döden trots absolut oskyldighet. I slutet av 1674 eller början av 1675 förekom ett trolldomsmål även i Vittinge. Den 30 januari 1675 föredrogs nämligen i Uppsala domkapitel en skrivelse från församlingens kyrkoherde Sebastian Iheringius2 med förmälan, "det en piga der i socknen beskyllt en hustru för trolldom", och att saken varit före vid tinget men blivit uppskjuten3. Huru detta mål sedermera avlupit kan icke avgöras, enär rannsakningsprotokollen icke kunnat återfinnas. Vid samma tillfälle föredrogs i kapitlet även en skrivelse från prosten Jonas Edhelius i Vendel, däri denne meddelar, att en 12 eller 13 års flicka i Film beskyllt sin styvmoder för att föra henne till Blåkulla4, något som den mot trolldomen nitiske prosten säkerligen utrönt å det prosteting, som senare omtalas. Med denna anklagelse för bortförande av barn till Blåkulla få vi även i Uppland känning av det mest typiska momentet i de stora nordsvenska häxprocesserna ovan Dalälven. I Bohu län saknas detta moment alldeles, liksom ock på Åland. Domkapitlet resolverade enligt gällande lag, att saken måste
1) Varken Magdalena A. eller Gustaf A. nämnas av Fant i UAH. (II, 169) men inom Närdinghundra härad kan för denna tid ingen annan familj med detta namn komma i fråga än kyrkoherdefamiljen A. i Knutby, vadan detta mål också måste anses höra till denna socken. I protokollet finnas inga närmare person eller ortuppgifter.
2) Khde här sedan 1669. a. a. II, 106.
3) UDKP 30/1 1675.
4) UDKP 30/1 1675.


186
föras till världslig rätt. Så blev ock fallet. Vid det laga ting, som den 16 och 17 februari 1675 av befallningsmannen Bastian Mogaheus med biträde av vanlig nämnd hölls i Films sockenstuga med allmogen av Dannemora, Tegelsmora och Film, före togs denna trolldomssak till undersökning.1 Inför rätten upprepade nu den förut nämnda 14-åriga flickan Kerstin Persdotter i Brotorp av Films socken sina beskyllningar mot styvmodern och andra kvinnor. Styvmodern, hustru Margreta i Elsarbo, hade fört henne till Blåkulla alltsedan påsktiden 1674, första gången skärtorsdagsnatten, sedan påsknatten, söndagsnatten närmast efter påsk samt midsommarnatten och där efter varje torsdagsnatt, vartill kommit den sista söndagsnatten. Styvmodern hade därvid medtagit flera eller färre andra barn från grannhället. På resorna, som företagits än på något kreatur, än på personer ur omgivningen, däribland en gång på själve kyrkoherden, hade Kerstin sett och igenkänt icke mindre än sju kvinnor från socknen och Österbybruk. Om resorna till Blåkulla och livet därstädes avger den unga flickan en berättelse, som nära nog kan betecknas såsom ett kompendium i dåtida föreställningar om dylika ting. Dessa av Kerstin anklagade kvinnor voro till största delen närvarande och togos i förhör, men förnekade varje delaktighet i dessa resor. Då Kerstin det oaktat vidhöll sin bekännelse, såsom det på tidens språk heter, beslöt rätten efter hållen överläggning, "att alldenstund Hans Kongel. Maj:t på åtskilliga orter uti riket vissa kommissarier hafver öfver sådane hemligheters utransakande förordnat, som väl ock här kunde ske, det fördenskull denna nedriga rätt hela förestående saks beskaffenhet allraförst skulle den höglofliga Kongl. Svea rikes hofrätt uti djupeste underdånighet föreställa". Vid samma tid anhöllo masmästaren vid Österby Jean Dandenell och hammarsmeden Claes Spira om rättens frisägelse för sina hustrur i anledning av Kerstins beskyllningar även mot dem. Kerstin medgav, att hon icke sett dem i Blåkulla och rätten friade även fullständigt dessa båda "franzoeshustrur". För vidare beskyllningar mot dem sattes ett vite av 40 mr smt,
1) Protokollet i ULA ULDD. Olands härad Fims och Dannemoras tingslag 1661-1695


187
"pa det att beryktsamme munnar med hvarjehanda skvaller där igenom måge tillstoppade blifva". Det vittutseende trolldomsväsendet i Film hade genom häradsrättens förfarande onekligen dämpats och fått måttliga dimen sioner. Prästerskapet var dock icke tillfredsställt med denna utgång. varje fall icke prosten Edhelius i Vendel, som med delar domkapitlet, att trollväsendet yppat sig i Film, men "blifver supprimeradt af världslig betjänte". Efter skrivelsens upp läsning den 3 mars resolverade kapitlet, att prosten skulle resa till Film och rannsaka härom1. Vad prosten Edhelius vidare åtgjort är icke känt, men Valborgsmässoafton höll kyrkoherden i Film Anders Hoffstadius på sockenstämman "om trollpackorna en inkvisition". Saken tog emellertid nu en för prästerskapet mycket odiös vändning, i det att bonden Erik Mickelsson i Karkeboda, vilkens hustru varit bland de av Kerstin anklagade, sannolikt i förbittring vid stämman fällde det yttrandet, att kyrkoherdens egen dotter Ingrid, gift med hans v. pastor Jonas Fil merus hade rykte om sig i socknen att vara en trollpacka.2" Följden av denna obefogade anklagelse blev den, att Filmerus vid sommartinget i Dannemora sockenstuga den 6 juli genom sin svåger Mag. Martin Hofstadius yrkade ansvar å Erik Mickelsson3. Då denne nu angav några namngivna kvinnor så som ryktets upphov, utsattes urtima ting till den 19 juli i och för rannsakning med dessa och Erik Mickelsson. För det urtima tingets hållande infann sig i Dannemora gruvtingsstuga lagföra ren And. Höök å utsatt dag, men kunde icke företaga målet till avgörande, emedan hela nämnden av någon anledning ute blivit, varför han, sedan tvenne gruvfogdar adjungerats. måste inskränka sig till ett kort förhör och uppskjuta målet till nytt urtima ting4. Detta hölls i Films sockenstuga den 4 augusti i närvaro av vanlig nämnd och slöt därmed, att Erik Mickelsson icke kunde övertyga de angivna kvinnorna utan själv blev saker till ryktet om Filmerus' hustru. Att åtskilligt tal om denna, om än i försiktig och beslöjad form förekommit och det även utom
1 ) UDKP. 3/3 1675
2 ) Så enligt de nedan anförda rannsakningarna.
3 ) Protokollet i ULA. ULDD. Olands härad I. 1661-1695
4) Protokollet finnes pa samma ställe som det närmast föregående.


188
socknen synes dock icke uteslutet. Då han nu mot rättens uppmaning icke ville hos sin motpart avbedja "sitt oförstånd" under förmälan, att socknen givit kyrkoherden ett "falskt bevis" i saken, dömdes han att jämlikt Tingsmålabalken, kap. 20, och prästerskapets privilegier, S 22, plikta 40 mi, smt, samt käran. dens expenser1. En av de i Film agerande, nämligen den unga Kerstin i Norrbro Torp, träffa vi ånyo som angiverska å annat håll kort efter februarirannsakningen i Film 1675. Det är vid tinget i Börstil den 13 och 14 april, som hålles av länsmannen Hans Larsson2. Av det förut relaterade trolldomsmålet höres intet. Den anklagade är nu en 22-årig flicka, Anna i Sunnanänge, som egentligen rannsakades för stöld och mordbrand, men ock för förgöring av kreatur. Det var Kerstin, som samma natt, Anna antänt och nedbränt en gård, fått genom en Guds ängel uppenbarelse om detta och andra förbrytelser av Anna. Inför rätten tillade Kerstin nu, att hon jämväl sett Anna och hennes mor, hustru Marina, i Blåkulla, där den förra gjorde deg, den senare kokade ost. Vid det nu följande enskilda förhöret inför tvenne närvarande präster förnekade dock Marina, att hon varit i Blåkulla, men gjorde sig dock ganska misstänkt, då hon icke kunde läsa efter de böner, som förestavades henne, utan förvände somliga ord. Under det följande förhöret inför rätten härom påstod Kerstin under tydlig förskräckelse, att hon såg satan hindra Marina från att bekänna. De grova förbrytelser, vilka utgjorde rannsakningens egentliga föremål och gjorde, att Anna dömdes till bålet för sina mordbrandsanläggningar, en dom, som av hovrätten i maj stadsfästes och skyndsamt exekverades3, läto trolldomsrannsakningarna i detta fall få mindre betydelse. Emellertid ansåg rätten sig icke kunna medgiva Marina, såsom för trolldom anklagad, att med ed värja sig från dotterns beskyllning för delaktighet i hennes mordbrandsbrott, utan hänsköt såväl detta mål som prövningen av Kerstins anklagelser för Blåkullaresor till hovrätten
1) Protokollet å samma ställe som de båda närmast föregående.
2) Protokollet i RA. ULRDD. 27, fol. 398 ff.
3) Se protokollet vid sommartinget i Börstil s 1675 loc. cit. vol.
413 v. ff.


189
för att enligt dess vidare bestämmande avgöras antingen av en kommissorialrätt som på andra orter eller av ordinarie domstol. Vi vända oss nu till Älvkarleby, där vi träffa en ny typ av anklagade kvinnor. Vid det laga ting, som hölls härstädes den 26 juni 1675 av befallningsmannen Albr. Stare1, anförde Per Eriksson i Åminne klagomål däröver, att hans 14-åriga dotter Sara under ett års tid förts till Blåkulla av en gammal nyligen avliden hustru Margreta och sedan av dennas dotter hustru Barbro, som på sistone bortfört flickan ända till tre gånger varje natt. Sara upplyste, att Barbro tagit med sig även 2 egna och 3 andra barn, varvid hon ridit på några namngivna män. "Hustru Barbro nekade i förstone, men omsider bekände hon det vara sant, som barnen på henne betygade och att hennes moder hade fört henne af barndomen". Förhöret fortsattes nu med en icke namngiven över 70-årig kvinna, som sades föra en gosse och sin egen styvdotters dotter och som "efter något långt betänkande och disputats med barnen bekände, att hon hafver öfvat trolldoms väsende af barndomen". Sedan inkommo fyra brukssmeder och anklagade Hans Arfvedsons hustru Margareta för bortförande av deras fyra barn. Dessa, som voro i en ålder av 9-10 i år, voro närvarande inför rätten, "drifvandes hårdt uppå henne, att hon förer dem och rider på brukskarlen Per Anderssons ko, mjölkar och förer smör samt råggräs till Blåkulla". Margareta föll dock icke undan för barnen, utan "nekade alldeles" till deras beskyllningar. I sin resolution yttrar rätten, att den på åklagarens angivande icke kunnat underlåta förhöra de beryktade och söka förmå dem till frivillig bekännelse, "kunnandes för det öfriga och medh den", som icke godvilligt ville sig bekänna, uti en så svår och betänkelig sak, som af Kongi. Maj:t själf till vissa deputerade remitterad vore, ingen resolution gifva, dock hemställandes till den Högl. Kongl. hofrätts högvise betänkande, hvad emellertid, som Kongl. kommissionen kunne på denne orten blifva instruerade med dem, som sig bekänt hafva och således efter deras egen bekännelse kunde synas döden värde vara, eftet Guds egen befallning, Exod. 22 v. 18. företagas skall."
1) RA. ULRDD. 29, fol. 873 f.


190
Närmast följande trolldomsrannsakning för oss från Älvkarleby till Öster-Lövsta och FJållnäs närliggande socknar, där också under våren 1675 en viskarl gått omkring för att upptäcka trollkäringarna1. Dessa båda socknar finna vi för första gången inom Uppland en verklig epidemi, som omfattar ett större antal barn och med varje ny rannsakning blir allt svårare, en trogen bild av förhållandena i Dalarna och Norrland. Den första rannsakningen hölls i Ö. Lövsta sockenstuga vid laga sommartinget den 3 och 4 juli 1675 av länsmannen Isak Beem, som trätt in i stället för befallningsmannen2. Inför rätten besvärade sig hustru Brita i Valnäs av Ö. Lövsta socken där över att några grannkvinnor och andra beskyllt henne för att föra sin dotter till Blåkulla. Anklagelserna reducerades nu där till, att viskarlen skulle ha sagt blott det, att trollkäringarna förde hennes dotter, dock med det betydelsefulla tillägget att Brita icke skulle länge leva, "efter fanen är en skalk". Detta skulle säkerligen betyda, att Brita, trots det att hon var dotter till häradsdomaren i Valnäs, skulle bli inblandad i trolldoms väsendet och icke undgå att bli livdömd. Så blev dock icke fallet. Rätten såg sig väl i följd av bristande bevisning ej i stånd att definitivt avgöra målet, men ingen skulle vidare få förevita Brita något sådant, och senare förekommer icke hennes namn i rannsakningarna. Eljes gäller, att den, som en gång anklagats, sällan slipper undan en fällande dom, vare sig han är skyldig eller oskyldig. Trolldomsväsendet med dess beskyllningar för Blåkullafärder och barnaförande hade emellertid kallats till liv. Till kyrkoherden Pehr Leufstadius ingingo livliga klagomål från bekymrade och rådlösa föräldrar. Mot slutet av juli månad höll han en stämma eller sammankomst och erfor därvid, att ett flertal barn fördes till Blåkulla och högeligen beklagade sig däröver. Nya åtgärder funnos nödvändiga och vidtogos även. Den 7 augusti hölls urtima ting i Ö. Lövsta sockenstuga. Kyrkoherden Leufstadius ingav då en lista på de bortförda barnen och deras förförare. Av barnen namngivas 13, som sägas vara i en ålder av 4½-12 år. Såsom sina bortförare angåvo
1) Se det nedannämnda protokollet av den 3/7 1675.
2) RA. ULRDD. 27, fol. 368 if.


191
de fyra gifta kvinnor och en tjänsteflicka. Av rätten befinnas barnen, något som plägade anses såsom mycket betydelsefullt, i det närmaste överensstämma med varandra i berattelserna om resorna till och från Blåkulla samt livet där. Resorna hade före tagits än på barnens mödrar eller andra personer, än på åtskil liga djur. Somliga hade av satan skurits i ett finger. En del hade blivit gifta i Blåkulla. Där hade ock visat sig en vit ängel. - ett stående tema i de norrländska barnens bekännelser. - Denne ängel söker alltid rädda barnen och förmå dem att bekänna på trollkäringarna. Så hade väl även här varit fallet. När fråga blivit att bekänna, hade de emellertid överfallits av trollpackorna med hugg och slag. I allmänhet överensstämma barnens skildringar så noga med Kerstins i Film, att man frestas till det antagandet, att denna under dessa år helt säkert mycket namn kunniga flicka under sina vandringar besökt även Ö. Lövsta. De anklagade kvinnorna, utom tjänsteflickan Valborg, som rymt och därmed "nästan sak tagit å bak", togos nu i förhör men neka bestämt, så isynnerhet de yngre, hustrurna Malm, Cecilia och Margreta. De synas heller icke ha underkastats något mera pressande förhör. Detta blev däremot fallet med den gamla omkring 6o-åriga änkan Brita i Skärplinge, som tydligen av befolkningen av gammalt betraktats såsom trollkvinna. Denna Brita hade nyligen bekänt, det hon sedan våren blivit förd till Blåkulla av den ovannämnda hustru Margreta i Valnäs. Rätten fann detta mindre troligt och höll före, att Brita "samma djäfvulska konst långt tillförene lärt och brukat". För att förmå den gamla till fullständig bekännelse lovar rätten, "hos höga öfverheten en förbön ställa, att hennes straff nådeligen måtte förbliva vid livf efter hon den första blefve, som av trollpackorna deras beställningar här uppenbara skulle". Uträkriingen lyckades. "Hustru Brita", heter det, "tog sådant uti betänkande och omsider med ett ångerfullt samt ett högt bedröfvadt hjärta bekände sig uti sin ungdom där till vara för- ledd af en hustru uti Vässlands socken och Sandby by, hustru Maria, nu länge sedan död." Av denna sade sig Brita ha blivit "uppå ett års tid åt Blåkulla förd, till dess hon själf konsten fick lära". Sedan hon sålunda lärt sig icke blott att själv fara och föra andra med sig, hade hon "med samma trolldoms


192
fyra barn, som hon nu förde och likaså, huru därvid tillgick. Vidare erkände hon sig vid sina nattvardsgångar hava tagit oblaten och sedan fört den med sig till den onde i Blåkulla, vid vilken hon ock blivit vigd och med vilken hon även avlat barn. Slutligen betygade Brita, som genom sin avlagda bekännelse visat sig vara en efter nedärvd traditionell uppfattning alltigenom äkta trollpacka, att hon i Blåkulla sett såväl de förut nämnda hustrurna Margreta och Cecilia samt därjämte änkan Ingeborg i Akerby och hustru Karin i Gåsbo samt dennas båda systrar Margaret och Brita. Den gamla Britas avgivna bekännelse förfelade icke att göra ett starkt intryck. Efter gudstjänstens slut på söndagen den 8 augusti som var ro söndagen efter trefaldighet kallades hela församlingen till sockenstugan. Brita tillspordes då åter, om hennes bekännelse under rannsakningen var sann. "Svarade icke en, utan flera resor med ångerfullt hjärta ja, och sin botfärdighet i mycket mera till att bevisa, föll uppå sina bara knän, bedjande Gud sig nådeligen vilja härefter ifrån den ondes frestelser bevara och frälsa." "Hon bad ock rätten", heter det vidare, "för sig hos höga öfverheten en underdånig bön ställa, särdeles att hon måtte få blifva vid lif." Härtill tog dock rätten nu, sedan hon väl bekänt, ingen hänsyn. En dylik list var icke så sällsynt och ansågs i vissa fall tillåtlig. Det antecknas ock i protokollet beträffande Britas anhållan om förbön hos överheten att denna förbön var något, "som rätten fuller henne uti den intention lofvade, att de andre beryktade därigenom skulle blifva bevekte att sig i lika måtto att uppenbara". "Men", heter det vidare, "det vardt likväl därhos afsagdt och bepröfvadt, att hon efter Guds lag Exodi 22 vore under lifsstraffet." Det förtjänar anmärkas, att när den stora trolldomskommissionen i Stockholm 1676-1677 för att äntligen få fram sanningen utlovade flera anklagade, och förmodade falska vittnen, strafflöshet, ifall de verkligen ville bekänna sanningen, Kungl. Maj:t också liksom domstolens flertal ansåg, att detta löfte måste hållas. Emellertid tillägger tingsrätten efter nämnda domslut, att den, eftersom det kunde förutses, "att här på orten ändteligen


193
en särdeles kommission öfver samma trolldomsväsende vore nödvändig, till hofrättens pröfning hänsköte såväl hustru Britas lifssak som de åtgärder, hvilka med de öfriga skulle företagas", varför Brita försattes på fri fot. Den rannsakning, som sålunda företagits, skulle här som på andra orter blott förvärra saken. Huru långt det gick, förstår man, när man snart finner, att tingslaget genom sin herredagsman vid kröningsriksdagen i Uppsala hos Kungl. Maj:t anhöll om en kommissionsrätt för nödens avhjälpande. Genom Kungl. resolution av den 14 oktober erhölls ock löfte om en sådan1. Kommissionen skulle emellertid under de ofredens dagar, som kommit, låta vänta på sig. Under väntetiden blev därför en ny rannsakning nödvändig. Den tredje trolldomsrannsakningen i Ö. Lövsta och Hållnäs företogs vid laga ting i Ö. Lövsta sockenstuga den 18 och 19 november 1675 av befallningsmannen Jonas Carlsten.2 Nu "kommo för rätten åtskillige många både af Löfstad och Hållnäs socknars inbyggare, som högeligen däröfver klagade, att deras barn till Blåkulla af trollpackor varda förde samt jämmerligen där plågade, begärandes, att tingsrätten sådane ville taga uti förhör och så sedan laga, att byar och en till sitt förtjänte straff måtte komma, på det de fattige små barn ändteligen och omsider med Guds makt kunde den lede satans tyranni undslippa." Icke mindre än 37 namngivna och därtill flera andra barn och ungdomar fördes nu till Blåkulla. Flertalet utgöres av barn i en ålder av 5 ½-12 år, till dessa komma en 18- och en 26- årig flicka samt en 18-årig yngling. Antalet bortförda hade sålunda sedan förra gången tredubblats, medan trollpackorna, som föra från ett till tretton barn, hava blivit dubbelt så många som förut eller tio. De voro änkan Karin i Litthjälma, Margret i Ängvrete, Kerstin i Åkerby, Kerstin i Elinge, Margareta i Eds säter, Maria Pedersdotter i Länna, Maria i Göksnåre, Kerstin i Åsmundebro, Malin i Försäter och Anders Mattsons Kerstin, de flesta gifta. Samtliga de anklagade förnekade emellertid varje delaktighet i Blåkullaresor och barnaförande, "ehuruväl", som det heter,
1) Se nedan anförda protokoll från den 18 och 19 nov. 1675. 2) Protokollet i RA. ULRDD. 27, fol. 374 ff.


194
"barnen dock tillbödo därutinnan att öfvertyga, högeligen på stående sig med kropp och anda så sanfärdeligen varda förde, som de nu här inför rätten stå." Med vilket naivt allvar de mest orimliga och barnsliga anklagelser upptagas både av domare och anklagade, framgår med allsköns tydlighet, när det nu till protokollet noga antecknas: Erik Ersson uti Elinge, tolfman, som barnen föregifva sig uti Blåkulla esomoftast se till att hugga ved, blefi lika måtto därom tilispord, men nekade sig vetandes och viljandes både till Blåkulla fara och där ved hugga." "Vetandes och viljandes", säger tolvmannen för försiktighetens skull. Att han likvisst utan sin vetskap och vilja var sysselsatt med vedhuggning, det trodde han sig sannolikt icke om att förneka. Vad barnens bekännelser om Blåkullalivet i övrigt angår, anmärker rätten, att de innehöllo detsamma, som man sport från andra håll. Tilläggas bör, att barnens föreställningar under epidemiens upphetsning ytterligare smutsats ned och särskilt gäller detta flickebarnens berättelse om förhållandet till Blåkullas svarte härskare. Flera barn hade nu, såsom det hette, lärt sig att rida själva. Man må därför icke undra däröver, att de stackars rådlösa föräldrarna till sist anropade domstolen att med det snaraste procedera med dessa ungdomens förförare, och alltså undanrödja dem, innan barnen råkade i evigt själafördärv. Till följe av Kungl. Maj:ts nyss anförda resolution beträffande tingslagets anhållan om en kommissorialrätt, ansåg sig tingsrätten dock icke böra skrida till doms utan inskränkte sig till att anteckna barnens anklagelser och de av dem anklagade kvinnornas svaromål samt anhöll därjämte, att hovrätten ville låta kommissionen komma till orten med det första "efter in byggarnas högsta åstundan". Det visade sig åter, såsom så ofta förut i de stora häxprocessernas dagar, att det var varken prästerskapet eller juristerna och i allmänhet rättens vårdare, utan folket självt som tvang myndigheterna att i sin rådlöshet inför dessa aldrig upplevda massföreteelser gripa till svärd och bål, när varken prästernas mest inträngande förmaningar och böner eller domares straffhot kunde stävja detta väsende. Det var, såsom vi sett, den 19 november, den sista rann-


195
sakningen stod. Den 2 december kom - enligt ett vid protokollets renskrivning gjort tillägg - en man till domaren i Öregrund med bud från de hemsökta socknarna. Han berättade nu, "huruledes de barn, som sig för rätten bekänt, jämmerligen hafva sedan af trollpackorna blifvit uti Blåkulla trakterade och slagna, så att en och annan däraf, märke på sin kropp burit. Hvarföre, på det barnen ett sådant tyranni mycket förr måtte med Guds och öfverhetens tillhjälp slippa, deras föräldrar allt därföre igenom samme sin utskickade anhöllo, att med ofvan bemälte Kongl. Maj:ts utlofvade kommission så mycket snarare skulle hastas. " Med kommissorialrätten skulle dock ännu dröja. De norrländska trolldomsprocesserna krävde i allmänhet de personliga krafter, man för ett sådant ändamål kunde uppbringa. Tillståndet i norra Uppland var dock sådant, att en kommission började bli nödvändig därstädes. Till de hemsökta orterna hörde nu även Vendel, Vässland och Tolfta. I Vendel, där prosten Edhenius, såsom vi kunna sluta av vad redan meddelats, utan tvivel förde ett strängt regemente med trollpackorna och allt deras väsen, synes redan före den slutliga tingsrannsakningen ha hållits förhör, varav följt, att åtminstone de båda farligaste satts i förvar hos befallningsmannen eller fogden. Den 13 juli 1675 hölls en grundligare rannsakning av befallningsmannen Albr. Stare1. Även här klagade föräldrarna högeligen över barnens bort förande till Blåkulla, ehuru resorna här icke fått den omfattning som i Ö. Lövsta och Hållnäs. Till en början anställdes ett kort, ganska summariskt för hör med och om fyra angivna hustrur. De närvarande av dessa nekade samtliga till beskyllningarnas riktighet och synas även ha undgått varje pressning till bekännelse. Allvarligare blev förhöret med de två svårast komprometterade, som förete samma typ, som de bekännelsevilliga i Älvkarleby och Ö. Lövsta. Dessa båda voro en omkring 80-årig gammal kvinna Malin Eriksdotter och hennes omkring 45-åriga dotter Maria Nilsdotter, båda i bygden kända under namnen
1) Protokollet i RA. ULRDD. 29, fol. 849 if.


196
Slinke-Malin och Slinke-Maria och båda sedan någon tid i rykte för trolldom av det aktuella slaget. Maria förmåddes först att bekänna inför rätten och med delade, att hon av modern blivit förd till Blåkulla redan i barndomen och sedan själv ridit i 30 år. Om färderna till Blåkulla och det skamlösa levernet där berättade hon ungefär detsamma, som vi förut lärt känna. Nytt är att hon säger sig ha haft så kallade bäror, med vilkas tillhjälp hon avhänt grannarna säd och mjölk m. m. Sedan dottern bekänt och nu liksom rätten manade den gamla till bekännelse, föll även denna till föga och bekände, att hon i sin ungdom, alltså i början av 1600-talet blivit bortförd av en gammal kvinna i Fansta av Bälinge socken, medan hon var i tjänst hos en morbroder i Högby därstädes. Liksom dottern bekände den gamla, att hon haft "beblandelse med den onde och oftast barn med honom, huru många kunde hon icke minnas" Malm och Maria angåvo vidare på fråga, om de visste av flera trollkäringar i socknen, en stor hop, som de sett i Blåkulla. Rätten lät visserligen anteckna även dessa, men ansåg märkligt nog, trots detta uttalande av medskyldiga, onödigt att införa dem i protokollet alldenstund de "icke äre så ryktbara, ej heller kunnigt, om de några barn föra". Ett par bönder besvärade sig högeligen inför rätten över de anklagelser, som gjorts äv Slinke-Maria och en gosse mot deras hustrur, liksom dessa även själva på det bestämdaste protesterade. Rätten, som fann dem icke vara beskyllda för barnaförande och fria för annat trolldomsväsen, satte ett vite av 40 markers böter för vidare beskyllningar emot dem. Härmed var rannsakningen slut. Rätten nöjde sig även här med att förhöra och anteckna vad i saken förekommit och yttrar sig i övrigt i det närmaste verbotim såsom förut till rannsakningen i Älvkarleby, som ju ock leddes av Stare. De anklagades sak hänsköts alltså till hovrätten och en blivande kom mission. I den stora uppländska kommissionens förhandlingar skola vi återfinna Malin och Maria. Deras slutliga dom skulle fällas på Uppsala slott. Den trolldomsrannsakning, som den 19 och 20 oktober I675


197
försiggick i Vässland har sitt särskilda intresse, emedan den hölls av ingen mindre än den framstående juristen, assessorn och häradshövdingen Andr. Stiernhöök, som nu efterträtt sin fader i domsagan och vid detta tillfälle presenterade sin häradshövdinge- fullmakt av den 26 juni 1675. Inför rätten anklagade kaplanen sedermera kyrkoherden Joh. Netzelius, slutligen avsatt för sitt vilda leverne, hammar smeden Jost Kofverts hustru Margreta Pålsdotter vid bruket för att ha beryktat hans hustru såsom trollkäring och därför borde böta. "Hr Johan klagade ock, att förbemälte hustru Margreta förer hans dotter Margreta om sine 12 år till Blåkulla 3 resor hvar natt. Samma hans dotter sade han ock hafva hört henne kalla hans hustru trollkäring, det ock dottren henne uti munnen sade". Hustru Margreta nekade även till detta. Domare och nämnd synas hava varit på det klara med beskyllningens grundlöshet och resolverade därför: "Emedan Hr Johan inge andre vittnen hade, som hafva hört hustru Margreta berykta eller beskylla hans hustru för trollkäring, utan sin egen dotter, som ock hennes åklagare var och hon därtill högeligen nekade, ty kunde rätten henne, hustru Margreta, på sådane skäl icke till någre böter fälla, förr än hon med flere skäl öfvertygad varde." "Trolldomssaken belangande" heter det vidare, "så kan där till intet vidare göras än anteckna kärandenas klagomål och den beskylltes svar, låtandes sedan saken bero till annan rannsakning, efter som Hans Kongl. Maj:t sådane saker under visse deputerade commissarier och till vidare öfverläggande remitterat och uppskjutit hafver." Rätten stannade dock icke alldeles vid detta negativa uttalande, utan sökte samtidigt anvisa en utväg, "gifvandes därhos rätten den beträngda klagande delen, som ganska många var, fritt att hos Kongi. Maj:t gifva detta oväsendet här å orten till känna, på det Högtbemälte Kongl. Maj:t, som härom intet kunde vara underrättad, jämväl för denne orten dess höge Kongl. försorg med visse deputerade nådigast draga ville, hvilket å socknenes vägnar hos Kongl. Maj:t att föredraga kronones befallningsman Albrecht Stare på sig tog". Ännu en rannsakning på den uppländska landsbygden är


198
att nämna; ehuru den är av mindre betydelse, visar den dock, huru man i dessa tider grävde upp allsköns gamla försyndelser. Vid laga tinget i Frötuna den 23 oktober 16751 anförde befallningsmannen Brant på Ösbyhoims gård, att han för trolldom misstänkt hustru Anna Larsdotter i Gillberga, emedan han skärtorsdagen 1670 "hade hört ett rop eller anskri öfver det torp. där bemälte hustru då var boendes", vilket han strax hos prosten anmält. Jämte båtsmannen Olof Gabrielsson hade han sett folk löpa kring om husen i bemälte torp, och som de möttes åt, gåfvo de till ett anskri". Under rodden till kyrkan samma dag hade Brant frågat hustrun "hvad det var för fikanteri, som de vid hennes torp om morgonen förehade". Hon hade då svarat, att det var intet annat än gossarna, som "lupo och ropa kråka". Det vore i skärgården ett gammalt bruk, "att de där ropa kråka skärtorsdagsnatt, så skola intet kråkorna hugga sönder äggen för dem". Brant trodde dock föga på denna förklaring och beklagade sig vidare inför rätten däröver, "att han påskdagen därefter hade fått en stor hop råttor, hvilka ännu där äro och göra honom stor skada, skärandes sönder golf och alla linnekläder, de öfverkomma, och hjälper intet, hvad man emot dem brukar, hvaröfver han bemälte hustru misstänkt hafver, att hon dem på honom stämt". Saken uppsköts till nästa ting. Vad påföljd den slutligen fick, är icke känt. Se vi tillbaka på de rannsakningar, som hållits på den uppländska landsbygden, så måste det sägas, att rättens vårdare här visat ett synnerligt lugn och besinning emot vad man längre norrut får bevittna. Givna uppslag till rannsakning med än flera personer fullföljas icke, ehuru anklagelserna kommit icke blott från barnen, utan från complices, vilka själva bekänt och befunnits vara genuina trollpackor och sålunda väl initierade i detta satans väsende. Endast med motvilja synas domare och deras medhjälpare vilja befatta sig med dessa ting och gripa varje tillfälle att hänskjuta saken till den kommission, som allt jämt lät vänta på sig. Även prästerskapet synes mig här, med vissa undantag, hava varit försiktigare än norrut. Sannolikt be-
1) RA. ULRDD. 27, fot. 614 if.


199

ror detta på den starkare känningen med domkapitlet, som i allmänhet intog en försiktig hållning. Så torde det kunna sägas, att det var de andliga och världsliga myndigheternas tilltagande försiktighet, som starkt begränsade den nya epidemien inom Upplands bygder.

 

2. Uppsala.

Att man även i Uppsala, den stora Distingsmarknadens stad, var fullt förtrogen med det pågående trolldomsväsendet är redan antytt och skall strax finna sin bekräftelse. Stadens befolkning torde heller icke i uppfattningen av dess företeelser ha skilt sig från den stora landsbygdens, även om den mera upplysta meningen åtminstone hos en del av akademiens medlemmar bidrog att hindra ett utbrott av trolldomsepidemien. Aktuellt blev trolldomsväsendet också först genom ett direkt inflytande från det starkt angripna Hälsingland. I slutet av mars 1675 uppenbarade sig nämligen i universitetsstaden en vispojke Matts Johansson från Njutånger1. På väg från Stockholm hugnar han nu staden med sin upplysning, och samtidigt förmäles om en vuxen karl, som gick omkring i samma ärende. Av det senare förhöret inför domkapitlet framgår, att gossen var väl bevandrad i de gamla traditionerna om Blåkulla, som han för övrigt kände av egen erfarenhet. Intagen i änglakammaren - det norrländska "Hvitkulla", som låg vägg i vägg med Blåkulla - hade han av änglarna fått undervisning, huru man skulle kunna känna igen trollpackorna. "De hafva fått kronmärke i pannan af den onde, en ring och krona ofvanpå. " Han tillade emellertid, att "ingen blir bränd med detta märke, förr än de läst ut 2 böcker och begynt på den tredje. Då hafva de gifvit bort både lif och själ". Sina operationer synes pojken ha börjat i husen och på gatorna, där han om del bara sade, att de fördes till Blåkulla. Detta förfelade icke, såsom vi skola se, att göra sin verkan och hos en del gott folk ansågs, att han borde taga kyrkornas kvinnliga åhörare i betraktande. Så skedde ock både i Domkyrkan och Trefaldighetskyrkan. Till domkyrkan följdes han
1) Det närmast följande huvudsakligen efter UDKP. 34 1675.


200
av sin värd Lars Jakobsson. Pojken tyckes emellertid ha blivit en smula blyg i den stora kyrkan och icke ha vågat sig fram. Men Lars Jakobsson sade: "Gack och se till, om du kan se något!" Pojken gick och ingalunda förgäves. För Lars pekade han på ett par. Saken blev emellertid bekant och väckte förargelse. Den 3 april inställdes pojken jämte sin tillskyndare för domkapitlet. För det märkliga ärendets behandling hade Ärkebiskop Stigzelius tillkallat Biskop Lithman i Strängnäs, Prof. G. Berelius, slottsfogden, stadens båda borgmästare, katedralskolans rektor samt domkyrkans syssloman och kaplan. Inför denna församling avgav helsingepojken den berättelse, vars innehåll redan till en del refererats. "Så blef han", heter det i protokollet, "tillfrågad, hvarföre han gått af och an här i kyrkorna med församlingens förargelse och utvisat dem, han ment vara trollpackor. Han sade, vaktmästaren bedit honom gå fram. Så hafver han gått och funnit 5 st. i Bondekyrkan och 4 st. i Domkyrkan, ibland dem ett grant kvinnfolk framom predikstolen och en annan, slarfvet, kvinna som satt foten för honom och frågat, hvad han går och näsjar efter. Dessa 9 hafver han funnit det märket på. De goda änglarna hafva befallt honom icke ljuga på någon." Kapitlet förhöll sig emellertid, trots den sista försäkran, misstroget och tog såväl visgossen som hans medhjälpare i all varsam upptuktelse, sedan vaktmästaren hörts och befunnits med sina ord blott ha velat be gossen taga plats. "Lars Jakobsson förmantes allvarligen taga sig till vara för sådant, eljest får han straff. Pojken förmantes, att ingen härefter utvisa eller nämna, ej hålla dessa för Guds änglar, som han menar får icke gå här i kyrkan mera! Yttermera bestämdes, att han skulle få "litet af de fattigas penningar" och efter två dagar skaffas ur staden. Då slottsfogden och borgmästarne voro med vid sakens handläggning, är det väl troligt, att visgossen också omedelbar avlägsnades och därmed ett smittämne, som eljes kunnat ge upphov till en epidemi här likaväl som i Stockholm. Alldeles spårlöst skulle dock denne visgosses besök icke bli. Även i Uppsala skulle rättens vårdare få anledning att taga befattning med trolldomsmål. Borgmästare voro vid denna


201
tid Sam. Cadow och Joh. Bergh. Den förre avled emellertid snart och efterträddes i justitieborgmästarämbetet av förre rådmannen Thom. Lohrman. De voro, såsom det visar sig, samtliga män, som skulle komma att handlägga de väckta trolldoms målen med förstånd och efter förmåga avstyra alla vidlyftigheter. Den 19 maj 16751, sålunda några veckor efter visgossens verksamhet anförde ett par borgare klagomål inför rådhusrätten i anledning av ett timat bortförande av barn till Blåkulla. Anders Gröning anförde sålunda, att hans 8-åriga dotter Brita vid Distingen börjat bortföras. Efter en tid hade hon dock fått vara i fred, tills visgossen ankommit till staden. Denne hade hos Sven Olssons träffat flickan och sagt: "Du varder förder, och du hafver läst där -i Blåkulla- uti boken. " Flickan nekade väl, men gick genast hem till modern och talade om gossens ord. "Och sedan", heter det, "begynte hon säga, att hon blef förder, " Mera hade icke behövts för suggestionen, Nu bortfördes även Nils Båtmans flicka. Borgaren Matts Hansson berättade, att hans syster, hustru Margareta, hade en gosse och en flicka, som nu fördes till Blåkulla. Visgossen hade vid ett tillfälle följt hans hustru på Ladugatan, där dessa och andra barn lekte, och då sagt, att de båda nämnda barnen fördes bort. Barnen hade sedan bekänt, att de fördes av en hustru från Tensta. Då modern föregående dag frågat barnen, om de ännu fördes, hade de svarat: "Törs intet bekänna, ty hon undsäjer oss, att hon skall gå illa åt oss." Nu när hon, sedan de bekänt, gick om dem på gatan, såge hon så ond ut. Matts Hansson nämnde slutligen två andra barn som fördes bort. Det var alltså enligt dessa uppgifter blott sex barn, som i Uppsala fördes till Blåkulla. Båda borgarne blevo av rätten förmanade att flitigt läsa för barnen och själva föra ett gudligt leverne, så torde denna plågan med Guds hjälp återvända eller själva gärningen de brottsliga till straff komma i ljuset. Myndigheternas lugna och förståndiga behandling av det fall, som nu skildrats, torde ha dämpat alla gryende tendenser till ett epidemiskt trolldomsväsen i staden. I varje fall höra vi
1) ULA. Uppsala rådsturätts protokoll


202
ingenting av det på ett helt år. Men våren 1676 börjar det bland den fattigare befolkningen i Bredgränd åter talas om Blåkullafärder. Den 10 maj kommo Per Nilssons och Anders Stafs hustrur inför rådhusrätten och anförde klagomål över Erik Perssons hustru Kerstin, emedan hon beskyllt den förra för att "koka" , den senare för " taga upp skedarna i helvetet". Kerstin förklarade, att hon hört detta av en gosse och berättade för övrigt, att hennes omkr. Toåriga dotter Annika förts till Blåkulla. Måns Månssons styvmoder hade bett henne akta på dottern, "säjandes, att fan ville taga bort henne". Flickan själv hade betygat detsamma och meddelade, att det var Simon Perssons hustru Anna, som jämte en annan hustru förde bort henne. Första gången hade detta skett förliden pingstafton. Sedan hon bekänt, slogo de henne blå", beto henne och mjölkade hennes fingrar, tills de fingo ut tre blodsdroppar. Själv berättade nu Annika, att Simon Perssons hustru pingstaftonen "drog henne utför trappan och satte henne tillika med flera barn på hästen som låg vidöppen". Så bar det av över Kungsängen till Blåkulla, om vilket hon hade åtskilligt att berätta. Hemfärden togs över kyrktornet. Såsom vi minnas hade redan vispojken i Domkyrkan sett "ett grannt kvinnfolk", som enligt hans mening var en trollpacka. Ej heller i Uppsala undgick man i högre kretsar alldeles de anklagelser för trolldom, som i Gävle, Stockholm och annorstädes riktades mot kvinnor av högre stånd, låt vara att det i Uppsala stannat vid dunkla antydningar mera i det tysta. Möjligen gick något rykte i denna väg alltsedan vispojkens besök våren 1675. Säkert är, att den nyssnämnda Blåkullaförda flickan Annika nu i maj 1675 inför rådsturätten bekände, "att räntmästarens hustru kom åkandes till fanders med svarta hästar och svart kusk". I Blåkulla hade Annika vidare sett skomakaren Hans Ingemarssons hustru, likaså en hustru "i boden", vilken jämte en Per Nilssons hustru av en gosse, tillsynes någon ny vispojke, blivit utpekade som trollpackor. Dessa och andra uppgifter av de förekallade visa att trolldomsförtalet åter var i full gång. Men även nu gjorde rätten vad den kunde för att dämpa den uppflammande trolldomslågan och avslutar till den ändan


203
rannsakningen i målet med en förmaning till de i saken inblandade, " att de skola afstå med sådant tal och beskyllningar", till dess man finge någon bättre underrättelse och kunskap härom. Det vill ock synas, som om rättens strävan i denna riktning haft framgång. Men därtill hade flera nya omständigheter bidragit och icke minst de nya befriande tankar, som från teologiskt håll yppats. Dessutom väntade man ännu på den nya kommission, som skulle reda upp dessa bekymmersamma mål.

3 Uppsala Teologiska fakultets och domkapitels första yttrande. Maj 1675.

Kapitlet, som förut blivit rådfrågat om trolldomsväsendet och haft flera ledamöter med i de norrländska kommissionerna, hade nu fått ny anledning att överväga denna bedrövliga affär, så mycket mer som därtill Svea hovrätt infordrat dess utlåtande om hur i dessa mål borde förfaras och dömas. En sådan utredning var ock högst av nöden, såsom fram gått av vad förut meddelats om den märkliga rättsproceduren i dessa trolldomsprocesser1. Skunck, som var ledamot i den stora kommissionen, hade också kort förut i kapitlet den 8 februari redogjort för den nu vanliga praxis, enligt vilken även barn, närskylde och medskyldiga samt eljes ej vittnesgilla, bovar och skälmar fingo vittna (8 februari). Den 14 april "discurrerades wijdlyftigt om det trullwäsendet, som nu så fasligen uthbredes" i och för yttrandet till K. M. Den 15, maj 1675 förelåg domkapitlets yttrande färdigredigerat och undertecknat, ställt till Svea hovrätt. Detta yttrande är så märkligt och för domk. och teologiska fakulteten och därmed även för universitetet så hedrande, att det förtjänade att närmare refereras. Till dessa svåra frågors utredning fann kapitlet bäst före slå, att en kommission av världsliga och andliga helst riksråd och biskopar sammankomme för att avge ett betänkande om rätta förfarandet till ledn. för de ordinarie domstolarna och lindring av den nuvarande procedurens tunga för folket.
1) Se del 1. Cop. i UUA. IV. Acta 1.


204
För egen del ville kapitlet ännu yttra sig blott "summewijs", men hemställer, "om icke sparsambligare kunde tilgå med exequerandet' öfwer den enfaldige hopen dock icke att draga undan straffet them, som af säkra och handgrijpelige skähle finnes wara brotzlige och i synnerheet dem, som frijwilligt låta sig bruka och förföra andra." Vad nu satans raseri av denna art i gemen anginge plägar det", heter det vidare, "bestå antingen i wärkeliget förande och hembtande eller och uthi illusioner, nattesyner och onda drömar. Och fastän hembtandet offtere märkes, plägar doch wärkélig translation icke vara så frequent, eij heller är ännu hoos oss ifrån dhe her i landet anfäcktade orterne inkomne säkre skähl der om." Detta var intet mindre än ett dråpslag mot alla de tusen historierna om verkligt bortförande till Blåkulla. Yttermera gjordes det synnerligen viktiga tillägget: "Dher sådan translation befinnes, will tillijka undersökias, hwad som den med vilja och lust eller och med misshag skeer, då menniskian wid sitt vakande förnuft är." Vad vidare illusionerna anginge, voro även där en stor åt skillnad, allteftersom de skedde med håg och vilja eller icke, varvid även här tages hänsyn till om personen fått lära sig det redan i barndomen. "Dher och illusionen enom platt emot hans wilje och serdeles wållande påkomtner och continuerar, dher will mera förbön till Gud än werldzliget straff wara " Vidare göras starka restriktioner beträffande de anklagades egen bekännelse och andras utsagor. "Ens egen bekennelse på sig sielf är ett starkt skähi, dher den härkommer af ett rättfatt och oturberat förnufft, utan svår torthur ock hwad mera her wijd plägar förordnas. " Andras utsagor och bekännelser komme antingen oskyldiga eller medskyldiga i denna synd. "Skall de oskyldigas påtygande svara kraftigt, måste dhe wara stadde wid ett reellt förstånd, som och wara ärlight och trowärdigt folck, intet en, uthan fiere (Deut. 17: I9 ;2 Cor. 13). Intet fiender till den berycktades person, familie eller stånd, och skole dhe på sin eed kunna betyga, att dhe hafwa funnit den berycktade på färsk gärning eller att han har brukat truldoms


205
instrument, giort skada effter föregående undsäijelser och hwad flere documenta rerum, som her inlöpa kunna." Detta uttalande innebär, att brott föreligger egentligen blott då, när trolldomen bevisats vara ett verkligt maleficium, en förgörning, och innebär genom sin återgång till svensk lag beträffande rättsproceduren en sådan skärpning av bevisningen, att någon sådan blott ytterst sällan, om ens någonsin, kunde bli möjlig. Ett nytt dråpslag mot det tidigare rättsvidriga förfarandet riktar kapitlet, när det nu vidare yttrar sig om medskyldigas vittnande och bekännelser. "Dhe, som äro inwefwade i denna synden och säija sig see den berycktade i de fördömpte conventer, kan man intes witzord gifwa, så wzjde den herkommer af bedrägelzge och uti illusioner bestående syner, antingen det då äre barn eller åldrigare folck. Det kan till äfwentyrs wara, som säijes, att sådane beklagade stundom berätta sig see sielf domarena i sådane conventer så som der ätande och drickande, hvilker billigt hålles för en falsk representation. Enär den samma onde konstnär, som kan representera en oskyldig såsom sittiande till bordz, kan och sammalunda representera honom rijdande eller rijden." Och vad bleve eljes konsekvenserna? Skulle man gå efter sådant folks berättelse, "wille och då falla lifzstraff på dem som sig hoos en sådan svärd för gäster inställa." Så hade vidare dylika personer stundom beskylits med lögn, stundom återkallat och deras vittnesbörd ock därför blivit åtminstone osäkert, och "will då considereras, om icke bätte är släppa en skyldig än näpsa en oskyldig" … "Som det tyckes see uth i samtlige tilfälle der sådana complices skola ha witzord utan andre och bindande fulle skähl, då sitter ingen säker om sin ähra och liif. Ty deels kan den onde en oskyldig för dem falskelig representera, deels kunna dhe af egen argheet sådant dickta. En bootfärdig - och här går man ett steg längre- kan och med denne illusionen såsom ett syndastraff emot sin wilja plågas, som det keenbart är, att många, som sig alfwarligen omwändt hafwa, klaga ändå in till sin död, at dhe lijkwäl förde warda. Lijka som och de, som lekamligen besatta äro, mot sin wilja sub paroxysmo häda Gudh och doch en deel af dem sigh till


206
Gud stadigt hålla, fast dhe detta faslige syndastraffet underkastade äro "Synes alltså" heter det slutligen, "som oss alt här til i detta beklagelige väsendet förekommet är, att sådane blodzdomar böra grundas antingen på en richtig och sund egen bekennelse eller och på säkre och faste realiteter, såsom för ögonen stående gärningar, trollwärktygz brukande och andre sådane giltige och bindande skähl af samma art eller och på laggille och trowärdige witnen, hvilkas witnesbörd icke på illusionen grundat är." För den, som följt det tidigare processförfarandet i stor processernas tid och de tankegångar, som det vilade på, kan ingen oklarhet råda om betydelsen av detta yttrande från landets främsta domkapitel och teologiska fakultet, ty personerna i dessa båda voro ju i det närmaste identiska. Nästan varje sats har i detta ovanligt klara och skarpsinniga aktstycke sin betydelse, varje sats representerar ett framsteg och en frigörelse. För oss är allt detta självklart, för dessa teologer innebär utlåtandet ett övervinnande av de allra största svårigheter, betydde det brytningen med månghundraåriga vidskepelser och fördomar. Kapitlets betänkande innebar i själva verket så många restriktioner, så många om och men för en regelrätt traditionell Blåkulla- och trolldomsprocess, att en sådan svårligen kunde komma till stånd, därest allt detta skulle iakttagas för en persons dömande. Det ledsamma var blott, att kapitlet och fakulteten i dess helhet icke mäktade vidbliva detta yttrande, som tvivelsutan genomdrivits af Prof. M. Brunnerus,1 utan i novemberyttrandet, sannolikt till följd av de adjungerade norrländska prästernas inflytande, i mycket återgick till den mera konservativa ståndpunkten. Närmaste följden av kapitlets utlåtande blev emellertid den, att K. M. den 16/6 1675 förordnade en kommission av riksråd och hovrättsmän för att sammanträda i kansliet och rådgöra om förfarandet och detta på grundval av de yttranden, som avgivits såväl av landshövding C. Sparre som av Uppsalakonsistoriet.2
1) Se "EM". LINDERHOLM: Trolldornsprocessernas upplösning, Hist. Tidskr.
1913, S. 184. 2) RA. Trolldomskommissioner 1675-77.


207
Emellertid kunde icke det av Uppsalateologerna gjorda uttalandet i ett nu omvända den allmänna meningen eller förändra nu bruklig rättspraxis, ehuru det nogsamt visar sig att man, såsom vi samtidigt sett i de uppländska rannsakningarna och kunna iakttaga jämväl i Stockholm, börjar iakttaga något större försiktighet. Dock håller man ännu inte stånd inför massan av anklagelser och en skildas bekännelser och barnens till synes välintygade Blåkullaresor. Märkas bör ju ock, att icke ens Uppsalateologerna kunnat alldeles frigöra sig från varje tro på trolldomens och djävulsförbindelsernas möjlighet. Det kunde finnas en och annan, som verkligen vore skyldig: "Dock icke att draga dhem undan straffet, som af säkra handgrijpelige skähl finnes wara brotzlige och i synnerhet dem, som frijwilligt låta sig bruka att förföra andra, och åter: ".... doch alle gode och säkre wägar förbehålne och all flijt ospard att utleeta den skyldige." I Stockholm pågingo som bäst de stora processerna och fyllde alla med fasa och förskräckelse. Det tycktes nu bli ju längre dess argare. Även från Uppland ingingo klagomål över trollkäringarnas framfart, mest vid allmogens besvär vid riksdagen, såsom vi sett särskilt i Lövsta och Hållnäs, som ock den 14 oktober erhöll kunglig resolution med löfte om kommission. I Vässland sågo vi, att Stiernhöök själv hänvisade till denna utväg och de flesta tingsrätterna skjuta sina domar till den väntade kommissorialrätten för Uppland. En kommissorialrätt för Uppsala och Uppland skulle även bli en verklighet i samband med de åtgärder, som måste vid tagas för att få slut på eländet i Stockholm. Efter påminnelse från konungen den 22 januari 16761 och nya berättelser2 från regeringen i Stockholm till monarken, som ledde kriget i Skåne, gav konungen slutligen den 23 maj rådet order att förordna två kommissorialrätter över trolldomsväsendet, "till att desto promptare affhielpa thenna jämmerliga oredan". Redan den " förordnade rådet en kommission i Stockholm och en i Uppsala av världsliga och andliga ledamöter, för att i samma månad sammanträda. Kommissionerna skulle följa de
1) RR. 23/5 76.
2) Så den 11/(5 (ibdm).


208
tidigare instruktionerna och följaktligen ha att döma även till livsstraff och genast låta exekutionen följa. De äro således extraordinära överdomstolar och döma Kungl. Maj:ts dom efter hans och Sveriges lag samt samvete. Något framsteg låg icke i dessa instruktioner. 4. Uppsalakommissionen 1676-1677. Såsom vi sett, förordnades Uppsalakommissionen och nämndes dess medlemmar den 3 juni samtidigt med Stockholmskommissionen och erhöll samma instruktioner som denna.1 Praeses blev häradshövdingen Andr. Stiernhöök, till ledamöter nämndes i första rummet en närboende adelsman Joach. Heinr. Transehe von Roseneck på Eka2 och därnäst juris prof. Joh. Gardtman3 latinaren prof. Andr. Norkopensis, senare kansliråd, adlad Nordenhielm4 justitieborgmästaren i Uppsala Sam. Cadow5 härads hövding Gudm. Krook 6 borgmästaren i Enköping Jon. Planck7 teol. professorerna Dr. Sam Skunck8 och Petr. Aurivillius 9 vidare professorn i orientaliska språk Andr. Grubb10 och astronomie prof. Jon. Fornelius 11 samt slutligen kyrkoherdarna Joh. Widman i Alsike12, Henr. Byrelius i Rasbo13 And. Campanius i Björklinge14

1 Rådets ursprungliga lista av den 3 juni har följande ej alltför tydliga utseende: Andr. Stiernhöök, Roseneck, prof. Gartman, prof. Norkopensis, borgm. Cadow, Gudm. Krook, Jonas Planck, Dr. Skunck, M. Aurivillius, M. Grubbe, prof. Fornelius, Hr Johan i Ahisigge , pastor i Rasbo, Björklinge, Tensta. Senare tillägg: Prof. Fornelius, uti hans ställe prof. Arrenius, Gudm. Krook, uti hans ställe…..
2 Jfr ANREP, Sv. Adelns Ättartaflor, IV.
3 Ibdm s. 73
4 Jfr ANNERSTEDT, U Universitets historia, II: 2, S. 71.
5 Uppsala rådsturätt protokoll 1675 (passim).
6 Enl. uppländska domböcker från 1670-talet häradshövd. i Uppland.
7 Jfr nedan nämnd skrivelse från P. till rådet.
8 ANNERSTEDT a. a. Il: 2. 5. 68.
9 Ibdm, s. 74.
10 Ibdm, s. 74.
11 Ibdm, s. 77.
12 FANT och LÅSTBOM, a. a. 1, s. 93.
13 Ibdm, II, 5. 397.
14 Ibdm, 1, s. 147.


209
och Petr. Bröms i Tensta 1, inalles 5 personer. Märkligt nog är Brunnerus icke nämnd. Icke heller har någon medicinare fått plats i kommissionen. Flera av de utsedda skulle icke komma att deltaga i kom missionens arbete. Borgm. Cadow var, som vi sett, redan död och i hans ställe finna vi efterträdaren Thom. Lohrman.2 Krook har senare utan angiven ersättare strukits i rådets lista. Planck anhöll att bli befriad från uppdraget och demitterades av rådet den 3 juli.3Samtidigt nämndes 4 professorn i historia Claud. Arrhenius, adlad Örnhielm, i hans ställe. 5 På anhållan därom i skrivelse från kommissionen den 19 juni medgav rådet den i juli, att utom staden boende kommissionsledamöter, av hänsyn till kostnaderna, skulle få demission och genom kommissionens egen försorg ersättas med "andre skickelige och i staden vistandes män, som dessutom sig där städse uppehålla och alltid vore vid handen6 Likaledes borde kommissionen själv anställa notarie. Alltså skulle till följe härav de ovannämnda 4 kyrkoherdarna icke längre deltaga i kommissionens verksamhet. Roseneck stannar dock kvar. Inom staden boende medlemmar ägde icke rätt att avgå. När Fornelius till följd av enskilda angelägen heters ordnande avsade sig, nämnde rådet den 30 september7. Katedralskolans rektor 8, sedermera teol, lektor Bengt Hammarin, i hans ställe. I stället för Skunck, som det ålåg att bevista riksdagen, insattes den 31 oktober 9 av rådet den i april nyut nämnde professoren i logik10 Matth. Steuchius, förut lektor i Hernösand, senare biskop i Lund och slutligen ärkebiskop. Då kommissionen likväl under sommaren, enligt Stiernhööks uppgift11 hade 15 ledamöter, hava andra i

1. Uppsala bofasta per Ibdm, II, S. 124.
2. ULA. Uppsala rådsturätts protokoll den x5 1676.
3. P:s skrivelse i RA. Kommissorialrätten i Uppsala etc.
4. Enligt påskrift å Plancks skrivelse.
5. Jfr ANNERSTEDT, a. a. II: 2. 5. 75.
6. RA. Senatens brev 1676.
7. RA. Senatens brev s. d.
8. FANT och LÅSTBOM, a. a. II, 8.
9. Senatens brev s. d.
10 ANNERSTEDT, a. a. II: 2, 5. 76.
11 Enligt odaterad skrivelse till rådet. RA. Kommissorialrätten i Uppsala.


210
soner än de nu namngivna av kommissionen inkallats. Av dessa känna vi med tämlig säkerhet juris, prof. Carl Lundius.1 Brunnerus nämnes ock i äldre arbeten,2 med vad rätt har icke kunnat utrönas. Sannolikt har väl kompletteringen skett inter professores, vadan man slutligen fick till stånd så gott som en hel trolldomskommission av nära nog idel professorer. De kända verkliga ledamöterna av kommissorialrätten i Uppsala äro alltså: 1) Stiernhöök, 2) Roseneck, 3) Gardtman, 4) Norcopensis-Nordenhielm, 5) Lohrman, 6) Arrhenius-Örnhielm, 7) Steuchius, 8) Aurivillius, 9) Grubb, 10) Hammarin, 11) Lundius. Innehavarna av platserna 12-15 äro, såsom antytts, icke kända.3 Om kommissorialrättens förhandlingar är icke mycket känt, enär dess protokoll spårlöst försvunnit. 4 Av akterna återstå blott ett par tre skrivelser.5 Med hjälp av dessa och några andra skrivelser jämte nedan angivna handlingar har det emellertid, under ständig hänsyn jämväl till trolldomsfrågans allmänna läge och behandling vid samma tid, blivit möjligt att småningom utleta ett och annat om Uppsalakommissionens verksamhet samt att i största allmänhet angiva resultatet av den samma. Kommissorialrättens sammanträden höllos på Uppsala slott, där åtminstone flertalet av de först nämnda sammanträtt den 1 juli6 enligt rådets givna föreskrift. Den 19 juni avläts skrivelse till rådet om närmare förhållningsorder. Rådets svar gavs redan den t juli. Ehuru det icke uttryckligen sagts i före gående brev av 3 juni, "huruvidt denne kommission sig sträcka bör, är dock", heter det, "vår mening, att icke allenast deras klagomål som i Uppsala stad boendes äro ... avdömas."

1 Se den nedan relaterade historien om L:s och Stiernhööks djävulsvision, som icke gärna kan ha timat under annan kommission än denna.
2 FANT och LÅSTBOM a. a. I, s. 256. Året är dock här angivet till 1672. Visst är, att B. detta år icke satt i någon kommission.
3 Möjligen hava trots allt de förordnade fyra kyrkoherdarna måst rycka in, da det blev svårt att finna andra ledamöter.
4 De finnas icke i RA. Ej heller i ULA.
5 RA Trolldomskommissionen i Uppsala
6 Senatens brev 1676 s. d.


211
Vidare ansåg rådet betänkligt att, såsom kommissionen tydligt föreslagit, inkalla 12 män från var socken för att giva underrättelse om angivnas förra leverne, goda namn och rykte, enär det icke kunde ske "utan allmogens största besvär, omkostnad och tidsspillan", särdeles som andtiden nu var inne. Det ålåge fördenskull häradshövdingen att var ur sitt tingsställe efter påfordran rannsaka med parterna och deras vittnen samt sedan ingiva ett rannsakningsprokoll, "som till ett ändteligt och välgrundadt utslag fordras och rekvireras kan". Även kunde dock lämpliga personer av kommissionen utses och utsändas i och för dessa förhör, "på det den utfattige och långväga allmogen må rättmätige klagan ej afskräckt och förhindrat varda". Av de anbefallda rannsakningarna har ingen vid genomgång av de bevarade domböckerna från dessa år påträffats. Om kommissionens verksamhet under juli och augusti få vi någon underrättelse av Stiernhööks brev till Stockholms- kommissionens ordf. W. Coyet, daterat Uppsala den 27 augusti 1676.1 På dennes begäran om upplysningar angående Uppsala- kommissionens verksamhet, meddelar S. om en bekännelse av tvenne gamla kvinnor från Vendel om 8o och 50 år, mor och dotter - det är tydligen de förut i Vendelsrannsakningen om talade Slinke-Malin och Slinke-Maria. Dessa hade jämte andra anklagade från landsorten suttit fängslade på Uppsala slott. Först efter flera dagars försök hade den gamla kunnat förmås att bekänna, emedan hon tyckt det vara "så snöpligit att hon brukat sådant". Malins bekännelse om färden till Blåkulla och dess leverne m. m. ha vi redan i annat sammanhang lärt känna. Hon erkände sig ha fört fogdens barn, och S. anmärker, att Malins och Marias bekännelser överensstämde med barnens. Malm angav nu vidare en hustru i Långrede av Vendels socken och sade, att denna vore en "fullkomlig trollkäring och nu så kloker att hon sätter en annan i liknelse för sig". Det vill synas, som om rätten framkastat något tvivel om möjligheten av barnens förande genom små hål, ty S. meddelade, att Malm sagt det >barnen när de föras, intet äro så stora som nu utan små andar ty" - fortsätter hon rimligt nog - "om de vore
1 Finnes i RA. Kommissorialrättens akter.


212
då så stora som eljest, huru kunde de då komma igenom små hål?" Man kan befara, att kommissionen trodde på denna andeförvandling På grund av den bekännelse, som de god- och frivilligt samt med ett ångerfullt och efter utvärtes anseende rätt om vänt hjärta gjort inför kommissionen i Uppsala, dömdes Malm och Maria "att afhuggas och sedan att nedergräfvas". Den visade ångern skonar deras kroppar från bålet. S. meddelar vidare, att han nu stode resfärdig för att bege sig till Vendel, där de dömda kvinnorna skulle stå sitt straff. Före exekutionen skulle konfrontation ske med några av dem såsom "complices angifna, som dittill nekat till deras beskyllningar". Naturligtvis "till att så mycket bättre per handconfrontationem" utleta sanningen. Det hade bort vara även dessa män uppenbart, att det här förelåg ett fall, där den egna bekännelsen berodde på vad Brunnerus kallat illusion, för så vitt de ej utan kritik mottagit till och med den bekännelsen av Malm om det barn hon fött, icke med den "fule", utan med en annan dämon, att hon gått med barnet så länge som en katta och att det sett ut som en kattunge. Men det är icke en Brunnerus upplysta uppfattning av barns och medskyldiges vittnesmål och av den egna bekännelsen, som gör sig gällande inom denna stora professorskommission. Även S. själv synes hava vacklat i sin vid Hälsinge kommission ut talade mening och återfallit i den äldre uppfattningen, som väl alltså måste anses ha behärskat kommissionens flertal. Till sist yttrar S., att det för övrigt i brist på instruktioner och medel ginge mycket långsamt med kommissionens verksamhet. De från landsbygden inkomna rannsakningsprotokollen vore alltför summariska för att inför deras samveten motivera en blodsdom. Under väntan på medel hade de för att vinna tid ansett nödvändigt att på egen bekostnad själva rannsaka i "nästom liggande socknar", ett uttryck, som tyder därpå, att trolldoms väsendet i själva verket vunnit en större utbredning omkring Uppsala, än de förut relaterade rannsakningarna och nu bevarade domböcker ge vid handen. Antagligen har man i väntan


213
på kommissionen ej aktat nödvändigt att rannsaka inför härads rätterna, vilkas protokoll därför ingenting ha att förmäla därom. Dessa synpunkter utvecklas närmare i ett odaterat, men sannolikt ungefär samtidigt eller något senare brev till Rådet från Stiernhöök. "Sedan vi nu", skriver han, "både det som här i staden om detta ynkelige trolldomsväsendet kan yppat vara, som ock eljest öfver dem, som ifrån landet för denna trolldoms last här hafva fängslige suttit och till ändtlig resolution och dom hit remitterade äro, fullkomligen ransakat och endels afdömt hafva". "återstår det mesta och största arbetet med dem som på landet beskyllas och anklagas." Väl hade deras excellenser befallt, att häradshövdingar och underrätter skulle efter yttersta förmåga in loco rannsaka, men man hade nu av själva utgången och de ingångna rannsakningsprotokollen förnumniit, "att desamma såsom ofullkomliga inga lunda kunde förnöja samvetet eller om en välgrundad och säker dom uti sådana grofva lifssaker förvissa kunna, eftersom de alle nast summan på barnens bekännelse i gemen, men själfva bar nens svar in specie ej särskildt för sig öfver hvar punkt, att därutaf kunna se och märka, hvaruti de stämma öfverens eller åtskiljas, intet uttrycka". Med brevväxling härom och nya dylika rannsakningar för spilldes blott tid och penningar. "Ty hafva vi", heter det, "hållit för det nödigste expedient och medel i denna sak, att denna commission, nu bestående av 15 personer, sig uti 3 eller flera hopar dela måtte och på åtskilliga orter tillika . . . hjälpa till att ransaka." Sedan skulle man åter mötas i Uppsala och alla samtliga däröfver deliberera kunna" samt därefter till viss dag inkalla de olika socknarnas anklagade var för sig till slut lig dom. De rannsakningar, som redan för att vinna tid av kommis sionen hållits på landsbygden närmast Uppsala hade man före tagit med egna medel. För de nu förestående behövdes utan ordning av offentliga medel. Huruvida de nödiga medlen för dessa rannsakningar verk ligen i tid utbetalats, är väl något ovisst. Visserligen avgick brev från rådet till kammarkollegium den 30 oktober med anmodan


214
att ofördröjligen utanordna vissa medel för ändamålet, men ännu nästa år klagar Roseneck, att han ingenting erhållit. Det sannolika är väl det, att kommissionens medlemmar i förtröstan på slutlig ersättning tills vidare med egna medel fort satt rannsakningarna på landsbygden under september månad. Säkert är i varje fall, att kommissionens arbete utan avbrott fortsatt. Den 29 september framställer nämligen dåvarande rek tor prof. Norcopensis i akadem. konsistoriet om icke nu vore tid till infinna sig hos öfverheten med någon remonstration och supplik, att professores må dispenseras ifrån commissions arbete, efter så många professioner stå ledige härigenom". Det beslöts, att man skulle skriva till K. M. härom. Vid brevets föredragande den 7 oktober förklarade emellertid prof. Åkerman, förut ledamot av den ångermanländska trolldomskommissionen, att han vore av motsatt mening (prot. nämnda dagar). Det var med all sannolikhet under någon av dessa rannsakningar å landsbygden, som Stiernhöök och Lundius upplevde sin berömda djävulsvision, av Lundius ofta i Uppsala berättad med orden "ita me Deus amet", för att bekräfta dess sanning1. Lundius har visserligen icke gjort sig känd såsom någon större sanningsman, men historiens detaljer förefalla mig innebära tillräcklig borgen för dess sanning. En dag, så lyder berättelsen, hade en besynnerlig händelse varit före under rannsakningen i kommissionen. På kvällen gick S. till sängs, men Lundius satt uppe och läste i ett arbete, där han slutligen fann ett likadant fall från ett tyskt konsistorium, med förmälan jämväl, att djävulen, vilkens bild noga beskrevs, under rannsakningen i synlig skepnad sökt förskräcka domaren. När Lundius nu vid slutad läsning såg upp ur boken, ser han en likadan vederstygglig skepnad stå framför sig. Den för svann väl strax, men Lundius skyndar att väcka S och berättar för denne, vad han sett. S. vill ej gärna tro det, men strax visar sig samma skepnad och syn för dem båda, men gick strax, som de tyckte, ut igenom dörren, som hårt igenslogs. Vakten, som stod utanför, för att förekomma alltför stort tillopp av folk, hade dock varken hört eller sett något.
1) Den har åt eftervärlden bevarats av And. Schönberg d.ä. GJÖRWELL, Sv. Bibl. II 162


215
S. ville därför, ifall den objudne gästen åter skulle visa sig, pröva, huruvida han verkligen gick rakt genom dörren. Denna gick inåt och S. uppstaplade därför nu framför den flera stolar på varandra och band dem samman, så att de, ifall dörren öppnades, måste ramla över ända. Knappt hade han fått detta färdigt, förrän dörren, som de tyckte, åter öppnades och samma skepnad inträdde, utan att stolarna rördes det ringaste. Det var alltså klart, att det icke var en människa, utan den lede själv. S. befaller honom i Guds namn vika dädan till mörksens boningar och icke oroa dem, över vilka han ingen makt ägde. Då gick han åter ut genom dörren, som emellertid slogs igen så att fönsterna i hela byggningen skakade och rummet fylldes med en olidlig stank, som kändes också av vakten utanför, ehuru denne intet sett. Historien har alla inre kännetecken till sanning. Dylika hallucinationer framkallade av fruktan, av det suggestiva ideliga sysslandet med alla slags traditioner om djävulen och hans verksamhet voro i dessa tider intet ovanligt ute bland folket. Råkade domare i samma fördömelse, var detta olyckligt nog, för så vitt det omedelbara intrycket av det passerade efter dåtida tolkning måste bidraga att stärka den gamla tron på djävulens kraftiga medverkan ej minst i de hemlighetsfulla Blåkullafärderna. Uppsalakommissionen fortsatte sitt arbete. Åtminstone mot slutet av oktober finna vi den på Uppsala slott1. Först vid denna tid fick kommissionen tillfälle att taga befattning med ett ganska egendomligt fall från rådhusrätten i Uppsala. Den 26 augusti hade nämligen denna till rannsakning förehaft en lös driverska, som inför rätten uppträdde på ett sätt, som tyder på tämligen öppen drift med lagens vårdare, ehuru hon samtidigt i ett mycket oförblommerat språk återger en hel del föreställningar av mera grotesk natur. Blåkullafärdernas konst hade hon lärt sig under sin tjänst några år tidigare av David Baga res hustru i Stockholm, en av de sex första, som avrättats un der året. Anledningen till förhör om trolldom med henne i Uppsala var den, att "Mårten stadstjänare beklagadt, att han ingen ro haft, sedan han tog henne fast", en klagan, som den häktade bemötte med orden: "Du skulle intet hafva tagit mig!"
1) UDKP. 1670.


216
På rättens fråga om hon kunde "trolla", svarar hon: "Föga för det jag hafver tjänt en trollkäring, om jag icke det skulle kunna". Sålunda kunde hon jämte Blåkullaförandet "söfva" folk. Påskmorgonen hade hon många gånger gått ansyls kring kyrkan "och skafvit klockorna med tänderna", samt många gånger vilat med hustru Marina på kyrktaket. Rätten frågar nu tvivlande, huru hon som inga tänder hade i munnen, kunde skava med tänderna. Svaret kommer säkert och avväpnande: "Det är väl flera, som skafvit och mist tänderna". Mest var natt mellan klockan 12-01 reste hon till Blåkulla. På fråga om smörjandet, svarar hon: "Hvad jag smörjer eller intet, skall det skee, när jag nämner änglarna mina, som äro öfver hundrade tusen djeflar". När rätten, häpen över hennes Blåkullaskildringar, spörjer "huru länge hon skall tjäna satan", ger hon det ohyggliga svaret, att hon det skulle göra, "så länge lifvet sitter i henne".1 Rådhusrätten företog ingen ny rannsakning med den arma förfallna människan utan remitterade henne till kommissionen. Det är nämligen om denna kvinna vilken Stiernhöök berättar i brev till Coyet, daterat Uppsala den 27 oktober2. S. meddelar, att hon nu befunnits hava sig "själf grufveliga försmädelser och sathans dyrkan påbördat". Hon förnekade nu, att hon övat det och hade "allenast i sin ovett" sagt detsamma. Dock erkände hon fortfarande, att hon under sin tjänst hos David Bagares hustru av denna förts till Blåkulla två gånger, varom också en manlig tjänstekamrat vittnat i Stockholm. Det vill av ordalagen i S:s brev synas, som om han vore böjd att tro, det kvinnan påbördat sig de angivna trolldoms brotten och att därför en vändning i hans liksom även i hans bisittares uppfattning inträtt. Detta vore ju rimligt nog att antaga, då man med säkerhet kan förutsätta, att upptäckterna i Stockholm och Hiärnes märkliga inlaga av den 3 oktober i slutet av månaden måste varit bekanta i Uppsala och ofelbart måste anses ha gjort sin verkan. Säkert är, att Uppsalakommissionen erhöll underrättelse om vad i Stockholm passerat. Vid föredragningen i rådet den 23 oktober av Uppsalakommissionens resolution fann Gust. de la Gardie
1) Sa långt Uppsala rådsturätts protokoll i ULA. 2) RA. Kommissonalrätten i Stockholm 1676-77 Acta.


217
det rådligast, att kommissarierna i Stockholm "korresponderade med dem i Uppsala och kungjorde dem hvad upplysning de vunnit". Att detta förslag realiserats kan knappast betvivlas inför det nit, som regeringen nu, när ljus i saken vunnits sär deles genom Hiärnes betänkande, visar för den nya upplysningens spridande. Det är klart, att det väldiga omslaget icke kunde bliva utan inverkan på Uppsalakommissionens arbete, vad resultatet än blivit av dess rannsakningar ute på landsbygden. I brev till landshövding Johan Grahn i Västerbotten av nyss anförda dato, den 30 oktober yttrade rådet sitt missnöje med det nya trolldomsväsendet däruppe. Särdeles som satans list och onda människors arghet både i Stockholm och annorstädes nu hade upptäckts. Grahn hade därför gjort rätt i att söka undertrycka det nya oväsendet. Rådet tillägger också i sitt brev, att han därvid "kunde betjäna sig utaf den kunskap, som de här i Stockholm och i Uppsala tillförordnade kommissioner hafva uti det verket inhämtat, i det de bägge ... sammaledes hafva förmärkt endels en oförståndig enfaldighet, endels en stor arghet ibland den gemene hopen här under lupit hafva".1 Det kan alltså icke gärna vara något tvivel om det allmänna resultat, till vilket även Uppsalakommissionen - under inflytande av huvudstadens - kommit vid slutet av oktober 1676, och möjligt är, att Stiernhööks brev av 27 oktober för anletts av ett rådsuttalande den 23 till Coyet om meddelande till Stiernhöök av huvudstadskommissionens resultat. Därmed var emellertid Uppsalakommissionens uppgift lika litet avslutad som Stockholmskommissionens. Det är sannolikt, att även här fanns åtskilligt av förtal och medveten lögn att uppklarera och bestraffa. Avdömda mål måste åter liksom i Stockholm upptagas och ånyo avdömas, många anklagade ordentligen frias. Också hade fall av signeri och andra olovliga ting förekommit och måste bestraffas. Således berättar Rudbeck i domkapitlet den 22 november om en piga, som för signeri av kommissionen dömts att "här i Storkyrkan> stå sin kyrkoplikt 2 dagar. Desslikes om en pojke, som stått för kåken. Denne skulle nu "tagas in i barnhuset att höra sin lärdom, däruti han
1) RA. Senatens brev 1676 30/10


218
alldeles okunnig är, hväraf sker, att han så väl som fler snart förledes att ljuga på sig och andra om den ömkeliga Blåkullafärden". De få orden säga oss, att saken är klar. Man talar om dessa ting på ett helt annat sätt än förr. De ha förlorat respekten, och tron på Blåkullafärder hör inte längre till kristen domen som förut. Ännu i december pågår Uppsalakommissionens verksamhet. Den 9 december befinnes slottsfogden Stehn "exequera en commissorialrättens dombok". Dagen förut utfärdar Stiernhöök i Uppsala ett frikännelsebevis för hustru Margareta Olofsdotter i Håga av Bondkyrkosocken, som inför kommissorialrätten besvärat sig däröver, att hon av en grannes hustru beskyllts för att vara trollkäring. Hon hade därför begärt, att med sina vederparter få komma till rätta, "det henne ock af kommissionen tillsagts och lofvats men för de många andre och viktigare ransakningars skull, än icke hafver ske kunnat". Till skydd mot vidare förtal erhölle hon detta brev. Men även Uppsalakommissionens verksamhet led nu mot sitt slut. Något före jul inger S. en påminnelse om utbetalning av nödiga medel för kommissionens arbete. "Vid hvilket tillfälle jag ock", skriver han, "för de åtskillige inkommeditäter af lång väg, particulaire oundvikelige sysslor, jämväl af någon kroppsindisposition, som af det myckna arbetet och skrifvande intet litet ökas, ödmjukeligast och anhåller om disposition här ifrån, kunnandes någon af de andre, som mindre äro behindrade och inkommoderade än jag, mitt ställe företräda helst efter sakerna nu redan i någon skick och gång äro och så mycket lättare kunna stå att fort- och afhjälpa." Stiernhööks ansökan om befrielse från kommissionens arbete beviljades med erkänsla av hans nit den 23 december. Dock borde han kvarstå "intill julen". Därefter skulle han i præsidiet efterträdas av sin närmaste man, "på det detta hälsosamma verket ej må till någon del studsande blifva, innan det till sin fullkomlighet kan varda bragt, och det så länge och in till dess vi förnimmandes och pröfvandes varda, om det nu mera är för nöden den beställte kommissionen i Edert ställe någon annan att adjungera".


219
Efter Stiernhööks demission blev alltså Roseneck præses Av dennes till rådet ingivna avsägelse av den 3 juli 1677 framgår emellertid, att han efter S:s avgång icke kunnat eller ansett behövligt att vidare befatta sig med saken, helst de anslagna medlen fortfarande icke utbetalats. Såsom skäl för denna sin underlåtenhet anför Roseneck hurusom det sagts, att trolldomskommissionen i Stockholm upphävts och att över hela riket skulle göras en offentlig tacksägelse för att Gud hade "stillat trolldomsplågan och satans raseri". Vidare hade det sagts kommissionen, att Uppsala Domkapitel hindrat några församlingar å landsbygden "att vidare tala och röra om trolldomsplågan." Av allt att döma har hela kommissionens arbete efter Stiernhööks demission i december 1676 avstannat av sig självt och självdött. Samma historia upprepas i Norrland trots menigheternas fortsatta krav på rannsakningar. De stora trolldomsprocesserna hade överlevat sig själva; förlorat sin raison d'étre i de bildades rättsmedvetande, och därför voro de nu i det närmaste omöjliga. Det var i Stockholm, som den nya bättre insikten slagit igenom under den sista stora trolldomskommissionens verksamhet, som dock även där skördat flera offer. Huru med allt detta förhöll sig följer att nu till slut skildra i detta verks sista del.

Förkortningar.
UDKP. = Uppsala Domkapitels Arkiv. Dess äldre akter nu i ULA.
ULA. = Uppsala Landsarkiv.
RA. =Riksarkivet.
ULRDD, = Uppsala Läns Reviderade Domböcker i RA.
UUB. = Uppsala Universitets Bibliotek.
UÄH. = Uppsala Ärkestifts Herdaminne.
ULDD. = Upplands Domböcker i ULA.
UUA. = Uppsala Universitets Arkiv.
RR. = Riksregistraturet.


KBS